En samtidskrönika utan styrfart

Åttonde delen av Jan Guillous samtidskrönika om släkten Lauritzen öppnar med en välprövad scen: ett testamente öppnas för efterlevande i den giriga släkten. Det är onkel Sverre som ska underhålla de redan döda brödernas ättlingar en sista gång.

Genom att helt enkelt skänka bort sina två van Gogh-tavlor, sammantaget värda många hundra miljoner. Något som notarien Eric Letang, huvudperson i denna, liksom i föregående bok, redan kände till i sin rebelliska ungdomsyra.

Eric är ju den personifierade 68-vänstern i Guillous ideala tappning; bildad, rättvis, kunnig på viner, snygg och lite lagom avvikande eftersom han också besitter vett och etikett, allrahelst gentemot kvinnor.

Nu är han också internationellt verksam som en slags diplomatisk länk mellan Palestinagrupperna och PFLP, en numera bortglömd del av det palestinska motståndet mot Israel, lika marxistisk som splittrad. Guillou har alltid trivts bäst i sin samtid, han är nu ikapp sig själv och sina avslöjanden av IB och svensk säkerhetstjänst från åren på FIB/Kulturfront.

Därför är det kanske inte så märkligt att romanen handlar väldigt mycket om just – säkerhetstjänst och spioneri. Vänstern har sitt eget säkerhetsarbete, Säpo har sitt, Palestinierna och Israelerna och västtyskarna har sitt. Allt detta säkerhetsjox skildras med redovisningsprosa och mördande tristess där alls ingenting får vara underförstått, ovisst eller spännande. Eric lurar svensk säkerhetstjänst, besöker palestinsk, förhörs av tysk. Arbetar däremellan hos den kände juristen Henning Sjöstrand, han med den pikanta västerbottensdialekten.

Guillou har med sin serie ”Det stora århundradet” försuttit så många chanser till verklig och populär gestaltning av vår tid att även kritiken av detta faktum börjar kännas repetitiv. Nu är det sjuttiotalets chans att missförstås, att reduceras till agentberättelse i farstun.

Inledningsvis kändes det för en stund som att skildring hittade ett tryggt berättande med humor och lite perspektiv. Här fanns ju händelser man minns, skeenden som ville få liv igen. Men snabbt nog återvände pekpinneperspektivet, läxbokskunskaperna, de preciösa påpekandena om-hur-det-egentligen-förhöll-sig.

Men både värld och vin. Samhället krymper till konspiratorisk lek, personerna till streckteckningar ur ett seriemagasin från svunna sekler, dialogen till en tävling mellan träbockar.

Trots en dramatisk stegring där kärleken förbyts till tragedi lyckas aldrig romanen med den baktunga titeln ”De som dödar drömmar sover aldrig” få upp styrfart. Inte ens när en alltför känd agenthjälte gör entré på allra sista sidan, inte ens då längtar man efter fortsättningen.