Det räcker inte att pro­te­stera

Un­der den här val­rö­rel­sen mötte jag många som hade be­stämt sig för att ge andra partier och eta­blis­se­manget en spark i baken och där­för hade be­stämt sig för att rösta på Sverigedemokraterna. Och jag mötte andra som hade be­stämt sig för att rösta på Socialdemokraterna el­ler andra för att för­hindra att Sverigedemokraterna får in­fly­tan­de över en kommande rege­ring.
Eftervalsanalyserna får visa om jag har rätt, men jag miss­tänker att protest­röst­ningen säl­lan el­ler ald­rig har varit så om­fat­tan­de som den här gången.

Det är i och för sig in­get kons­tigt med protes­tröster. Alla partier är i nå­gon mån sprungna ur en protest mot den rådande sam­hälls­ord­ningen och mot de nu­va­ran­de makt­ha­va­rna. Sam­ti­digt blir det pro­ble­ma­tiskt om an­ti­pa­tierna ut­gör en starkare drag­nings­kraft än sym­pa­tierna.
Kan­ske är det ett tecken i tiden. Parti­lo­ja­li­teten minskar och jag ser det de­fi­ni­tivt inte som nå­got i första hand ne­ga­tivt. Den tiden är förbi när människor re­flex­mäs­sigt röstade på ett visst parti där­för att man till­hörde en viss klass el­ler bodde i ett visst område. Vi är i dag mer själv­stän­diga och över­väger noga våra val. Det be­tyder ock­så att för­tro­en­den för­flyttas, att ingen kan räkna med livs­lång lo­ja­li­tet. Vårt stöd är i all­ra högsta grad vill­korat.

Det är bra det, men det finns en bak­si­da. Om vi som väl­ja­re kräver allt mer för att kun­na ge ett parti vår lo­ja­li­tet, då finns en risk att di­stansen mel­lan väl­ja­re och valda ökar. Miss­för­stå mig inte. Protest­röst­an­det handlar själv­fal­let i grunden om ett miss­nö­je med den egna situationen och med sam­hälls­ut­veck­lingen i stort. Men det kan ock­så vara en ut­väg för den som tycker det är svårt att hitta ett parti som mot­svarar de egna kraven.
Sön­dagens val­re­sul­tat måste leda till en själv­kri­tisk debatt inom flera partier, inte minst mitt eget. Det är up­pen­bart att Socialdemokraterna måste ut­veckla sin politik för att åter­vinna män­ni­skors för­tro­en­de. Det finns ett miss­nö­je som måste tas på stort all­var. Sam­ti­digt tror jag att det finns skäl se över formerna för sam­spelet mel­lan väl­ja­re och valda.

När inte läng­re medborgarna söker sig till par­tierna i sam­ma ut­sträck­ning som ti­digare, då måste par­tierna söka sig till medborgarna. Fler måste ges en chans att för­stå politikens kom­plex­i­tet, ges en chans att för­stå vil­ka av­väg­ningar som ligger bak­om po­li­tiska be­slut. Jag tror på fler folk­om­röst­ningar i frå­gor som verk­li­gen be­rör många och där det finns ett el­ler flera tyd­liga al­ter­na­tiv. Och jag tror de­fi­ni­tivt på att vi som politiker kan göra myc­ket mer för att bjuda in be­rörda med­bor­ga­re och andra till dia­log och del­ak­tig­het in­för vik­tiga be­slut.

Kort sagt, par­tierna kan göra mer för att en­ga­gera människor och där­med göra det svårare att en­bart proteströsta. Även medborgarna har emel­ler­tid ett ansvar. Un­der val­rö­rel­sen mötte jag som sagt en hel del som tyd­ligt de­kla­rerade att de hade för avsikt att rösta mot eta­blis­se­manget el­ler mot Sverigedemokraterna. I nå­got fall för­sökte jag för­må ve­der­bö­ran­de fun­dera på följderna av sitt be­slut, att ta ansvar för konsekvenserna. Men jag borde ha varit be­tyd­ligt tyd­ligare.
Jag borde ha sagt att pro­testen inte duger för att bygga ett bättre sam­häl­le.

×