Hopplöstheten blev till ny livslust
Det är väldigt vanligt och vänligt och hemtrevligt i Susan Olofssons lilla radhuskök i Höör. Att bli bjuden på kaffe här är att få en glimt av ett liv som rullar på, en stabil vardag utan störande dramatik. Sjuksköterskejobbet som hon tycker så mycket om, barnen som bor här varannan vecka, katterna som vill kela. Pusselbitar i en tillvaro där saker och ting hänger ihop.
Ungefär så var det för 15 år sedan också. Ett liv som tuffade fram i jämnt tempo, med krävande småbarn förvisso, men i grunden lugnt och fungerande. Tills allt plötsligt, utan förvarning, slogs i spillror. Det är det Susan vill prata om.
Allt började egentligen med att hon fick en blodpropp.
– Det satte igång jättemycket oro och ångest hos mig. Om man kan få en blodpropp i benet kan man väl lika gärna få en i huvudet, tänkte jag.
Plötsligt var det omöjligt att sova på nätterna. Varje natt vaknade hon med paniken forsande genom kroppen. Till slut kände hon att sömnbristen i sig blev det stora problemet. Med en nyfödd son och en treårig dotter att ta hand om gick det inte att vara ständigt underutsövd.
– Så jag lämnade barnen, deras pappa var ju där, och åkte till mina föräldrar i Danmark. Jag tänkte att bara jag får vila så går det nog över.
Men det gick inte över. Det blev värre.
– Nu fick jag mina första självmordstankar. Det slutade med att mina föräldrar körde mig till psykakuten.
Därifrån slussades hon vidare till en vårdavdelning i norra Skåne. Från början hette det att hon drabbats av en förlossningsdepression, men när medicinerna inte hjälpte och hon började få psykotiska symptom fick hon i stället diagnosen psykos.
– Jag fick mängder av mediciner, antidepressiva, sömntabletter, psykosmedicin. Men jag sov inte ändå. Jag vaknade klockan två varenda natt, med fruktansvärda självmordstankar.
Susan var fortfarande inlagd, men ingenting hjälpte, och värst av allt – hon kände sig inte sedd eller lyssnad på.
– Den värsta stunden var när en sköterska sa till mig att ”Susan, du är ju också sjuksköterska, du vet ju att allt det här bara är i ditt huvud”. Efter det slutade jag att berätta hur jag mådde.
I juni 2004 skrevs hon ut och skickades hem.
– Jag mådde fruktansvärt dåligt. Det enda jag kunde tänka var att jag skulle brodera färdigt doptavlan till min son. Sedan ville jag inte mer.
Och så en natt, när hon som alla andra nätter vaknade vid klockan två, översköljdes hon av så starka självmordstankar att hon gjorde fantasin till handling.
– Jag minns att jag först lade handen på telefonen och övervägde att ringa till sjukvården. Men så tänkte jag att varför ska jag göra det, de kan ju ändå inte hjälpa mig. Sedan svalde jag en burk tabletter.
Och här någonstans, när allt var på väg att ta slut, kom vändpunkten. Susan självmordsförsök misslyckades och nu hamnade hon på en vårdavdelning där hon fick precis den hjälp hon behövde.
– Ja, jag hamnade på S:t Lars i Lund, avdelning 32. De är mina änglar.
Först fick hon elchockbehandling.
– Efter två behandlingar sov jag hela natten.
Men lika viktigt, betonar hon gång på gång, var att hon äntligen kände att personalen lyssnade på henne och tog henne på allvar.
– Jag hade en medpatient i mitt rum, en kvinna från Bosnien som skrek på grund av sina hemska mardrömmar. Det gjorde att min ångest började komma tillbaka, och jag blev jätterädd att allt skulle börja igen. Men då var det en undersköterska som satt hos mig, precis hela tiden. Hon vek inte från min sida. Hon bara lyssnade och gav mig stöd.
Och när Susan blev utskriven, fram på sensommaren, följde undersköterskan med henne hem.
– Dels rensade hon ur mitt medicinskåp åt mig, dels gav hon ett enormt fint stöd åt min dåvarande man, som verkligen behövde det.
Med hjälp av samtalsterapi och ett tätt nätverk av familj, vänner och kollegor kunde Susans resa tillbaka till livet ta sin början.
– Det var kämpigt, förstås. Det är inte enkelt, man måste orka kämpa. Men jag är ett levande exempel på att det går.
Hon var hemma ett drygt halvår innan hon kunde börja återvända till det yrkesliv som sjuksköterska som det lyser i hennes ögon när hon pratar om.
– Ja, jag älskar mitt jobb, jag är på hematologen i Lund nu, och trivs jättebra.
Från ett ganska vanligt liv, rakt ner i helvetet, och så tillbaka till ett ganska vanligt liv. Precis så kan psykisk ohälsa se ut, och Susan önskar att vi vågade prata mer om det.
– Ja, jag vill berätta. Jag är så fruktansvärt tacksam för den hjälp jag fick. Det jag var med om kostade mig mitt äktenskap, och jag missade den där mysiga bebistiden med Emil och en del av Emmas småbarnsår. Men jag fick livet tillbaka. I dag mår jag jättebra, och det kan jag tacka avdelning 32 för.
Vid sidan av att uttrycka sin stora tacksamhet, och att ge hopp till den som just nu kämpar mot psykisk ohälsa, vill hon också passa på att rikta sig till samhället, det vill säga alla vi som gemensamt formar den värld vi har omkring oss.
– Det sägs att vi curlar våra barn numera och inte ställer samma krav som vi själva hade på oss när vi växte upp. Så är det kanske, men samtidigt lever de under en väldigt press från skolan och samhället, och många mår väldigt dåligt.
Och här förordar hon just det recept som hon själv fick hjälp av – att lyssna, lyssna och åter lyssna.
– Vi måste börja lyssna på våra ungdomar. Varför mår de så dåligt? Vi måste börja prata om psykisk ohälsa i skolan, så att vi kan gå in tidigt och förebygga problemen.
Namn: Susan Olofsson
Ålder: 46
Bor: Höör. Född på Grönland, där hon bodde i tre år innan hennes danska föräldrar valde att flytta hem till Danmark. Som sjuåring kom hon till Malmö och Kroksbäck.
Familj: Två barn, en sambo, två katter.
Gör: Sjuksköterska på hematologen i Lund.
Intressen: ”Barnen, förstås, de är mitt stora intresse. Jag försöker träna, det är viktigt med motion för hälsans skull. Och så tycker jag om att läsa och resa.”