Jeanne d’Arc tar plats på scen

Innan regissören Annika Silkeberg fick uppdraget att sätta upp en föreställning om Jeanne d’Arc på Helsingborgs stadsteater kände hon inte till så mycket om det franska nationalhelgonet.

– Det var väl det som folk i allmänhet vet – att hon var en fransk frihetshjälte, att hon brändes på bål orättvist, det var allt, säger hon.

Allt började med att ensemblen på Helsingborgs stadsteater var i Stockholm och såg Annika Silkebergs uppsättning av Sara Stridsbergs Beckomberga på Dramaten.

– Sedan började de lobba för att få mig till Helsingborg och samtidigt också få dit Emma Broomé som hade huvudrollen i Beckomberga och nu spelar Jeanne d’Arc, berättar hon. Så för två-tre år sedan började jag och Kajsa Giertz (chef på Helsingborgs stadsteater, reds. anm.) samtala och i en rad samtal dök idén om Jeanne d’Arc upp från teaterns håll. Jag tyckte jättemycket om den eftersom Jeanne d’Arc är en så spännande person.

Från början trodde Annika Silkeberg att föreställning skulle baseras på befintligt pjäsmaterial men teatern ville ha en egen version.

– Jag sa ok och fick tid att sätta mig in i materialet. Det finns verkligen oändligt mycket material, man blir nästan chockad. Ingen person från medeltiden, alla kategorier, är så omskriven. Det finns också mycket anteckningar från 1400-talet om både processen när Jeanne d’Arc dömdes till döden och om den återupprättande processen 24 år senare. Det är otrolig läsning och jag tänkte att det blir bra att börja med den återupprättande processen och sedan ha klipp från befintliga pjäser i mitten och avsluta med den dömande processen.

Den planen står sig men den mittersta delen skrev Annika Silkeberg så småningom själv eftersom hon inte höll med om tolkningen av Jeanne d’Arc i pjäser hon tittade på.

– I Orleanska jungfrun av Schiller menar han till exempel att det värsta som kan hända en kvinna är att inte bli gift, det näst värsta att inte få barn och det tredje att aldrig få se sin hembygd mer. Jeanne d’Arc var bara 17 år, det finns ingen sorg i att inte bli gift, få barn eller återvända hem när man är så ung.

Annika Silkeberg har översatt en mängd pjäser och också dramatiserat förut men Jeanne d’Arc är det största hon gjort.

– Därför kallar jag också mittdelen för oansvariga scener, säger hon med ett skratt. Den består av ögonblicksscener ur Jeannes liv. Det som inte riktigt setts på scen förut är hela hennes familj – föräldrarna, tre bröder och en syster. I processen mot Jeanne d’Arc finns det nedtecknat att hon berättade att hennes pappa hade sagt att hon inte fick fara i väg och kriga, att han drömde mardrömmar om det och hotade att slänga henne i floden om hon åkte. Sådana ögonblick har jag tagit fasta på.

– Det finns den mänskliga katastrofen som det är för familjen och så finns det personen Jeanne d’Arc är i världshistorien, fortsätter Annika Silkeberg. Jag har försök kombinera de här världarna och hur det krockar mellan dem. Jag vill beskriva den här kaotiska tiden när Jeanne d’Arc träder fram och blir ett hopp.

Jeanne d’Arc handlar naturligtvis inte bara om en historisk tid och en mytomspunnen person. Annika Silkeberg ser också klara paralleller mellan Jeanne d’Arc och unga agerande kvinnor i dag

– Jeanne d’Arc är en väldigt mångfacetterad person och används som symbol på både på höger- och vänstersidan men hon var också väldigt ung och för mig går parallellen till kvinnor som Ahed Tamimi i Palestina som hamnade i fängelse för att hon sparkade en israelisk soldat eller Emma Gonzalés som höll tal efter skolskjutningen i Parkland och till Malala. De hade inga politiskt program utan är bara modiga och agerar och reagerar på ohållbara, svinaktiga situationer. Med den oro för framtiden som många känner idag är det bättre att agera tidigt än att blunda och här finns kraft att hämta ur människor som Jeanne d’Arc

När jag pratar med Annika Silkeberg är det knappt två veckor kvar till premiären och när jag frågar om det känns bra svarar hon.

– Det är snarare stor skräck och stor respekt inför det här enorma vi gör. Och det är fortfarande en konstant bearbetning på scen.

Vad tänker du att publiken kommer att få uppleva?

– Det häftiga med teater är att man sitter i ett rum och lyssnar och kan pausa sitt eget liv och låta sig sköljas över. Jag hoppas att publiken ser trådarna till nutiden och att man hinner tänka över vem man själv är i det här spelet och vem man skulle vilja vara.