Sara Stridsberg bjuder på högintensiv läsning

Sara Stridsbergs nya roman Kärlekens Antarktis är en högintensiv läsupplevelse där en mordscen återkommer som i en loop. Berättarperspektivet är av det ovanligare slaget. Den som berättar är död. Hennes namn är Kristina och det är hon som blir mördad.

Redan på sidan två äger mordet rum. Det skulle kunna vara inledningen till en kriminalroman, men så är inte fallet. Vem mördaren egentligen är förblir höljt i dunkel. Det är också av underordnad betydelse.

Mördaren är närmast en arketypisk gestalt och kallas ”jägaren” vilket också är en anspelning på sagan om Snövit. Men någon saga med åtföljande lyckligt slut är alltså Kärlekens Antarktis inte.

Kristina befinner sig någonstans hinsides. Från sin position som död har hon ett slags allseende blick, nästan som en gud och kan följa livet på jorden allteftersom det framskrider.

Men till skillnad från världsreligionernas gudar så saknar hon förmåga att ingripa i människornas liv. Allt hon kan göra är att vanmäktigt betrakta och reflektera över det hon ser. Men hon berättar också historien om sitt liv. Den berättelsen är en sorgesam skildring av människor på samhällets botten.

Genom föräldrarnas försumlighet drunknar Kristinas lillebror Eskil i tidig ålder. Dödsfallet bidrar sedan till att familjen blir än mer dysfunktionell. Lillebrors död, föräldrarnas fylleri och mamma Rakshas tablettmissbruk samt pappa Ivans tigande, blir sammantaget något som gör att Kristina tycks förutbestämd att få svårigheter med att lyckas i samhället. Mycket riktigt går det också riktigt snett för Kristina. Hon blir med tiden narkoman.

Två barn får hon, men klarar inte av att ta hand om dem. Hennes son tas ifrån henne av de sociala myndigheterna. Och när hon och hennes man väntar barn igen så tar Kristina beslutet att direkt efter förlossningen lämna över barnet för adoption.

Skickligt beskriver Stridsberg rustillståndet där Kristina för en stund befrias från allt det som tynger henne. Men besöken i det artificiella paradiset har ett högt pris. För att finansiera missbruket börjar hon prostituera sig. Till slut har hon tappat all lust att leva och all självbevarelsedrift. När hon så möter en man som alla hennes olyckssystrar på gatan är rädda för, ja, då följer hon med i hans bil.

Det är närmast ett slags ödestro som kommer till uttryck i Kristinas berättelse. Hon har väntat på att möta Jägaren/mördaren och han har sökt efter henne.

I ett slags invertering av den romantiska föreställningen om att finna ”den rätte” möts de. Jag nämnde mordscenen inledningsvis. Den skildras som sagt upprepade gånger och eftersom offret blir allseende efter döden beskriver Kristina ingående hur mördaren skändar och styckar hennes kropp. Han slänger ner hennes huvud i ett avfallshål och placerar de övriga likdelarna i väskor som placeras ut på olika ställen i landskapet.

Det är otäck för att inte säga fasansfull läsning. Sådana beskrivningar kan passera i dussindeckare utan att man som läsare blir särdeles berörd. Men när Sara Stridsberg skriver så är stilen så vässad och precisionen så fulländad att skildringen griper tag i en.

För Kristinas bortadopterade dotter går det bra i livet. Dottern Solveig gör akademisk karriär och finner kärleken tillsammans med en annan kvinna. Kristinas son, Valle, som slussats från det ena fosterhemmet till det andra, hamnar i missbruk och utvecklar suicidala tendenser. Visserligen tycks han vid en tidpunkt vara på väg att finna livslust och en mening i tillvaron. Inte minst efter att ha förenats med sin syster. Men till slut går han ändå under för egen hand.

All metafysisk är bortsopad i den här romanen. Människorna liknas vid getingar, djur bland alla andra i ekosystemet. Vad gäller ödet så gestaltas det huvudsakligen som en produkt av sociala faktorer. Därmed också sagt att Kärlekens Antarktis rymmer ett stort mått av samhällskritik.

Samtidigt konstaterar jag att språket har en säregen lyster. Kärlekens Antarktis är en alldeles lysande roman.