Ranelids nya roman berör på djupet

Litteratur/recension

Under första världskriget byggdes vattentornet på Kirseberg i Malmö om till bostadshus och fungerade som nödbostäder. Här bodde en brokig samling individer, varav några var hederliga och andra kriminella, några skötsamma och andra stökiga.

Fattiga stackare blandades med suputer och lättfotade kvinnor, men här bodde också starka kvinnor som Ingrid Anker, som blev vän för livet med Stella Ripa och Olga, som flytt från revolutionens Ryssland. De är tre självständiga och kompromisslösa kvinnor som tillsammans har mera resning och själslig kraft än de flesta av männen i vattentornet. Stellas son John och Björn Ranelid blev klasskamrater i skolan och senare i livet skulle Ingrid Anker berätta sin levnadshistoria för Björn.

Ingrid Anker utbildade sig till servitris och arbetade på Savoy i Malmö, där hon träffade en äldre man, som skulle bli pappa till hennes barn. De flyttade inte ihop, utan Ingrid bodde kvar i det trångbodda vattentornet. När sonen är vuxen och hans pappa gått bort, flyttar Ingrid tillsammans med Stella och Olga till en villa i överklassområdet Fridhem, en villa som hon ärvt efter sonens pappa.

Med sin nya roman Fantastiska kvinnor i vattentornet visar Björn Ranelid återigen upp den sociala skiktningen i Malmö, som den har varit och som den fortfarande är. Med nya romanen återvänder han också till sitt älskade Malmö och ger oss ett vittnesmål från det verkliga livet men tänjer också på gränserna för vad naturvetenskapen kan förstå och acceptera.

När Ingrid är i skolåldern, upptäcker hon att hon kan känna i förväg, när något obehagligt eller tragiskt ska hända. Samma förmåga att se ett skeende för sin inre syn, innan det inträffat, har Ranelid själv.

Fantastiska kvinnor i vattentornet är en roman om lycka och sorg, kärlek och själslig smärta. Det är aldrig långt mellan himmel och helvete i vattentornet, där det finns plats för både syndafallet och lustgården. Glädje och sorg, godhet och ondska är fortfarande delar av samma sak för Ranelid, när han fortsätter att tro på att kärleken ska övervinna allt. I en värld av skam och skuld blir vårt behov av förlåtelse och försoning bara större.

I Fantastiska kvinnor i vattentornet hittar han ännu ett sätt att gestalta sin tro på det goda hos människan. Romanen är en ny, vacker saga för vuxna, där kärleken ger både försoning och förlåtelse. Människorna måste säga ja till livet och ta vara på livets möjligheter. För Ranelid är kärleken inte en omöjlighet utan en nödvändighet. Livet kan vara sorgligt och känslosamt, fult och vackert på samma gång men är ändå alltid stort och okränkbart. Han är en ljusets och kärlekens författare framför andra i svensk litteratur.

Sedan många år tillbaka är Ranelid en självklar talesman för de små och utsatta i samhället. I Fantastiska kvinnor i vattentornet lyfter han fram Ingrids historia ur skuggorna och tystnaden och jag fascineras av den starka identitet som hon får i romanen.

Ranelid är omväxlande ömsint, sentimental, saklig, klok och ibland lite sarkastisk, när han skriver. Jag gillar klarheten och de skarpa konturerna i språket, som skimrar med en särskild lyster, när det är som bäst.

Här finns en oerhörd elegans i uttrycket men faktiskt även återhållsamhet, när det behövs. Livet kan vara ont eller tragiskt, men livets mening är ändå lust och glädje. På sätt och vis når den språkliga intensiteten och närvaron i hans kraftfulla prosa något av en höjdpunkt den här gången.

Hela romanen andas också lätthet och oförställd glädje över berättandets möjligheter. Som så ofta blir jag både djupt rörd och berörd av Ranelids sätt att skriva. Jag har alltid högt ställda förväntningar, när jag öppnar en ny roman av honom, och jag har ytterst sällan blivit besviken. Fantastiska kvinnor i vattentornet är hans bästa roman på mycket, mycket länge.