Om­vända re­ak­tioner på val­va­kor

Val­natten var på många sätt en märk­lig upp­le­vel­se. Ju­blet på de olika par­tiernas val­va­kor stod näs­tan i om­vänd pro­por­tion till de­ras fram­gångar el­ler bak­slag.

Sverigedemokraterna gjorde utan tve­kan dens törsta fram­ryck­ningen, med 4,7 pro­cent­en­heter. Men på de­ras val­va­ka var be­svi­kel­sen ändå stor.

När han var på väg in till val­va­kan för­kla­rade Jim­mie Åkesson att han var nöjd om SD hamnade mel­lan 20 och 30 pro­cent, vil­ket han trodde var rim­ligt. SD siktade på att bli åt­min­sto­ne näst största, kan­ske störta par­ti i valet.

Båda de här för­vänt­ningarna sveks. 17,5 pro­cent av väl­ja­rna var nytt re­kord för SD och ök­ningen var re­mar­ka­bel. Men det mot­svarade ändå inte för­hopp­ningarna,

Socialdemokraterna backade och kun­de in­kas­sera sitt sämsta val­re­sul­tat se­dan den all­männa röst­rätten in­fördes. till­ba­ka­gången var 2,75 pro­cent­en­heter till 28,3 pro­cent.

Men de flesta opinionsmätningar pekade på ett ännu säm­re val­re­sul­tat, ner mot 24 pro­cent. Och i sina värsta mar­drömmar trodde nog en del av S-topparna att SD skulle gå om i slut­spurten.

När det dess­utom stod klart att ”de röd­gröna” fått ett man­dat mer i riks­dagen än Alliansen kun­de Ste­fan Löfven näs­tan kalla sig seg­ra­re och göra an­språk på stats­mi­nis­ter­posten även i fort­sätt­ningen.

Un­ge­fär sam­ma re­ak­tion var det på den mo­de­rata val­va­kan. Där hade många ställt in sig på att bli bara tredje största par­ti och rasa ännu mer än vad som blev fallet. Bo Lund­grens ka­ta­strof­val med 15,25 pro­cent och ett ras på näs­tan åtta pro­cent­en­heter fanns nära i min­net.

19,8 pro­cent in­ne­bar en till­ba­ka gång med 3,5 pro­cent­en­heter. Men jäm­fört med far­hå­gorna var det ändå klart bättre, var­för lättnad och gläd­je var mer fram­trä­dan­de än sorg.

Un­ge­fär det­sam­ma kände mil­jö­par­tisterna. Många, även in­ternt i par­tiet, trodde att par­tiet hängde på gärsgårn, allt­så fy­ra­pro­cents­spär­ren. Det gjorde par­tiet ock­så men klarade att komma över. 4,4 pro­cent är vis­ser­li­gen mind­re än par­tiet fått när det klarat sig kvar i riks­dagen, och mi­nus 2,5 pro­cent­en­heter är näs­tan en ka­ta­strof. Men det verk­liga ka­ta­strofen, att åka ur riks­dagen, klarade sig MP ifrån.

Cen­ter­par­ti­et och Vänsterpartiet hade hoppats på två­siff­rigt, så även om båda hade re­jäla fram­gångar – + 2,5 för C till 8,6 pro­cent och + 2,3 till 8,0 för V, var gläd­jen inte full­stän­dig.

För cen­ter­par­ti­et får man gå till­ba­ka 30 år, till 2988, för att hitta ett bättre val­re­sul­tat, och för Väns­tern är det un­der ef­ter­krigs­ti­den bara Gud­run Schymans fram­gångs­val 1998 och 2002 som varit bättre.

Liberalerna stod stilla. Jan Björklund kun­de dock påpeka att raden av val­för­luster brutits ge­nom en fram­gång med en ti­on­dels pro­cent­en­het.

Bara Kristdemokraterna kun­de glädjas hel­hjär­tat. Par­tiet var ut­räk­nat före som­maren med opi­ni­ons­siff­ror på un­der tre pro­cent. Var­je ti­on­del över fyra skulle allt­så vara en fram­gång. Nu blev det 6,3 (+1,75) vil­ket var över för­vän­tan. Där­för var gläd­jen ogrum­lad och ren.

Sörja från S, M och MP när de ser för­lusterna i kom­mun- och lands­tings­valen. Men det var få som tänkte på det på val­nattens tv-sända val­va­kor.