Nyansrikt porträtt av problematisk mor

Inledningen till Jonas Gardells nya roman ”Till minnet av en villkorslös kärlek” är så pass spektakulär, att den nog inte ska avslöjas. Den är rejält kontrafaktisk, medan resten av romanen snarast är rent faktisk, ett slags självbiografi, memoar eller släktkrönika, där författaren tävlar med sin mor om att ta störst utrymme.

Jonas Gardell tar avstamp ett par generationer bakåt, och särskilt hans skildring av moderns, Ingegärds, släkt är lysande. Ingegärd härstammade från en baptistisk skohandlarfamilj i Örebro, och Gardells beskrivning av den mentala myllan i den här miljön i allmänhet och i Ingegärds familj i synnerhet är drastiskt rolig men samtidigt knivskarpt analytisk.

Ingegärd ville bort från den miljön samtidigt som hon djupt präglades av den tvärsäkra andligheten i den baptistiska småstadsvärlden. Hon flydde Örebro, blev akademiker, gifte sig med Bertil, också akademiker och så småningom till och med professor. Och innan de fyra barnen kom levde de tydligen ett lyckligt, intellektuellt stimulerande liv med Sartre-studier och radikal samhällsforskning.

Sedan gick det utför för de båda föräldrarna. Jonas Gardell beskriver fadern som en person i avsaknad av all slags empati, och han lämnar familjen plötsligt mitt på torget i Enköping under en resa till sommarstället på Koster. Han kommer aldrig tillbaka, skaffar en ny familj men dör snart i ALS.

Ingegärds fall blir ännu djupare. Först den sociala katastrofen med faderns flykt, och en skilsmässa, där hon behandlas brutalt. Efter det följer också en mental katastrof. Hon har tidigare haft en del besvärliga sidor, som förstoras alltmer efter skilsmässan, arbetet går i stå, och så småningom blir hennes sinnesförvirring total.

Ingegärd blir aggressiv och desorienterad i tillvaron, och hon förfaller också kroppsligen, sköter inte sin hygien, stinker och går ständigt i samma trasiga kläder. Jonas Gardells skildring av moderns förfall är obarmhärtigt realistisk och skakande, men samtidigt också fylld av den drastiska komik, som ju är en av Gardells specialiteter.

Men den villkorslösa kärlek, som romantiteln anger är moderns, och författaren gör allt för att återupprätta denna arma kvinna och genom att lyfta fram hennes förmåga till den villkorslösa kärlek, som tydligen kom speciellt barn nummer tre, Jonas, till del.

Det är ett mycket respektabelt motiv för ett porträtt av en problematisk mor.

Och det är en både styrka och svaghet hos romanen. Svaghet, eftersom författaren inte riktigt lyckas skapa det äreminne han föresatt sig. Modern hyser för många fördomar och har för många besvärliga egenheter redan före demensen, att den där villkorslösheten knappast kan övertyga läsaren. Styrka, eftersom författarens själva kamp för att forma detta äreminne blir så gripande i sig.

Till minne av en villkorslös kärlek är med sina 550 sidor en omfångsrik roman, visserligen med en och annan upprepning men ändå med ett slösande rikt innehåll, där blandningen av reflektioner, resonemang och konkreta episoder och anekdoter gör framställningen oerhört levande.

Jonas Gardell förfaller visserligen då och då till en av sina skötessynder, att fastna i självömkande, vilket kan vara något prövande, men väntar man bara litet så är han snart i gång med tänkvärdheter, färgstarka episoder och ett alltmer nyansrikt porträtt av en lika katastrofal som tragisk mor.