Svår utställning om unik konstnär

Under de senaste två, tre decennierna har Rosemarie Trockel med hemvist i Berlin och Köln varit ett hett namn på såväl den tyska som den internationella konstscenen.

Ändå är det först nu som hon med Moderna Museet Malmös The Same Different/Det lika olika gör sin Skandinavien-debut som solist i en större och delvis tillbakablickande utställning.

Visst har Rosemarie Trockels namn nu och då skymtat förbi i bredare presentationer av tysk och/eller internationell samtidskonst men det har varit nästan omöjligt att få en samlad bild av hennes konstnärskap. Fullt begripligt, inser jag nu, när jag ställs inför närmare 100-talet verk som i tiden sträcker sig från 1982 till dags dato, låt vara att flertalet av dem tillkommit under de allra senaste åren och några skapats direkt för denna utställning.

Att med ett enkelt handgrepp placera Rosemarie Trockel i ett av konstens många fack visar sig vara ogörligt. Som konstnär är hon lika undanglidande som den berömda Cheshirekatten i Alice i Underlandet – just när man tror sig hitta en kärna, eller en tråd som kan leda till en djupare förståelse av hennes konstnärskap försvinner den med aningen av ett försmädligt leende.

Rosemarie Trockel hyllar helt enkelt gränslösheten, den konstnärliga friheten som låter henne arbeta med teckningar, collage, foto, skulptur, video; med målningar som egentligen inte är målningar, med installationer och performances. Som på det hela taget låter henne vända upp och ner på förutfattade meningar om konstbegreppet och inte minst om kvinnan.

Ska man ändå försöka hitta något som kan likna en röd tråd i Rosemarie Trockels konstnärskap får det bli ett feministiskt engagemang. Inte så märkligt. När Trockel debuterade som konstnär i början av 1980-talet dominerades den tyska konstscenen av manliga konstnärer som Gerhard Richter, Joseph Buys, Anselm Kiefer, Sigmar Polke, Georg Baselitz…

För att få ett ord med i laget krävdes krafttag, för Trockels del främst i form av alternativa tekniker och alternativa symboler, i båda fallen med kvinnliga förtecken. Redan på 1980-talet började hon använda stickning som ersättning för penslar och palett.

På turbinsalens ena långvägg hänger några utpräglat konkretistiskt/minimalistiska verk. Randiga, enfärgade. Inte målade men stickade. Handstickade till skillnad från lagren av maskinstickade, symbolmönstrade kvadrater som staplats på varandra i det nästan meterhöga och plexiglasglasskyddade verket Lucky Devil från 2012 vilket under gallerinatten tyvärr berövats den stora gyllene krabba som normalt ruvar över det.

Som ”affischverk” använder Moderna Museet Malmö En dag i sängen – en avgjutning (?) av en elspisplatta och rinnande blå emaljfärg. Spisplattan är ännu en av de kvinnliga symboler som återkommer i Trockels konstnärskap. Med tanke på de manliga kockarnas dominans i den kulinariska världen borde det naturligtvis inte vara så, men i Trockels värld är det husmoderskök det handlar om.

Anonymt och tröstlöst som i Mitt fönster från 2018 – två readymade spisplattor placerade mellan skivor av plexiglas skymmer all utsikt.

Temat är en upprepning från 1994 då hon skapade det stora väggobjektet Utan titel som består av 12 spisplattor, stål och ugnslack.

2015 köpte Moderna Museet det då alldeles nyskapade verket Cluster III – Death so Adjustible vilket består av ca 30 separata men ändå oskiljbara fotografiska verk som – tyvärr utan närmare förklaringar - representerar olika faser i Rosemarie Trockels konstnärskap.

Det Lika Olika är ingen lätt utställning att ta till sig. Hängningen är estetisk snarare än kronologisk och bristen på fördjupande texttavlor är påfallande, i synnerhet som katalogen låter vänta på sig.

Ett råd till intresserade men inte särskilt initierade är därför att följa med på en av museets offentliga lördagsvisningar, något som berikar och fördjupar förståelsen för Rosemarie Trockels unika och särpräglade konstnärskap.