Lyrro en trött skapelse

Tv-serien Lorry blev filmen Yrrol 1994, som nu tjugofyra år senare blivit Lyrro. Det vore väl synd att påstå att man gått och längtat, men på pappret var det väl inte en så tokig idé att skaka liv i konceptet. Eller det kanske det var. För även om intentionerna säkerligen varit goda är det här en i sanningens namn både trött och ansträngd skapelse fylld av för många utdragna scener som sällan eller aldrig lyfter.

Som motvikt till Bibelfigurerna ägnas en stor del av tiden åt en rad svenskar som sökt sig bort till en solig semesteridyll för att se ljuset och fräscha upp sina relationer.

Som bonus bortom solgasset och dessa röda trådar utspelar sig också en del än mer lösryckta sketcher. I en återkommer Peter Dalle som den överoptimistiske uppfinnaren, som aldrig lyckas få någon idé godkänd hos Patentverket.

Fast jag skrattade faktiskt till ett par gånger, och Johan Ulveson stod i centrum vid båda tillfällena. Ena gången var som sexistiskt nyhetsankare med, skulle jag vilja påstå en mild variant av Tourettes, och den andra i egenskap av snål hotellgäst som ljuger å det värsta för att slippa betala för sin hyrda vuxenfilm.