Strandberg om när allt tar slut

Engelsforstrilogin som Mats Strandberg skrev tillsammans med Sara Bergmark Elfgren blev hans stora författargenombrott. Efter den har han hunnit med att på egen hand skriva skräckromanerna Färjan och Hemmet och barnbokstrilogin om monstret Frank tillsammans med illustratören Sofia Falkenhem.

Med nya Slutet är det dags för en ungdomsroman igen.

– Jag har verkligen saknat att skriva om ungdomar sedan Cirkeln-böckerna och den här historien passade bäst med unga människor också. Det handlar om att livet på jorden tar slut och för de unga ska livet just börja. De har en fot i friheten men är inte riktigt där, säger Mats Strandberg, och fortsätter:

– Hur vill man tillbringa slutet när man är ung? Med sina föräldrar eller sina vänner? Och vad händer när första kärleken också blir den sista? Allt ställdes mer på sin spets när de handlade om ungdomar.

Den 16 september 04.12 på morgonen kommer kometen Foxworth in i jordens atmosfär och luften blir så varm att allt förintas. När Slutet börjar är det exakt fyra veckor och fem dagar kvar av livet på jorden och dag för dag får vi följa nedräkningen genom Simon och Lucinda, två ungdomar med helt olika förutsättningar att hantera det fruktansvärda.

Runt dem har Mats Strandberg byggt ett persongalleri av kompisar, föräldrar och andra som på olika sätt får representera alla frågor man ställs inför när slutet är nära. In i handlingen vävs också en mordgåta.

– Jag skrev Slutet av två anledningar, säger Mats Strandberg. Dels har jag alltid varit fascinerad av tanken på vad som skulle hända om vi visste exakt vilket datum och klockslag vi skulle dö. Hur hanterar man det? Sedan gillar jag dåliga katastroffilmer som 2012 eller ”The day after tomorrow”. Jag ville göra en historia om en riktig undergång men använda den som fond för att undersöka hur man får livet att funka när man lever i skuggan av kometen.

När Mats Strandberg började skriva på Slutet insåg han att det också handlande ett sätt att hantera den egna klimatångesten.

– Det kanske var en del av idén från början, fast jag inte fattade det. Det fanns något väldigt befriande i att få skriva om karaktärer som inte längre behöver ta hänsyn till just den undergången.

Att slutet skulle komma genom en komet var inget som var självklart från början – även om det ger möjlighet till fina kopplingar till Tove Janssons Kometen kommer.

– Jag hade ganska förutsättningslösa möten med folk på KTH och försökte komma på olika undergångsalternativ, berättar Mats Strandberg. Jag är till exempel jättefascinerad av supervulkaner men om den som finns i Yellowstone får ett utbrott skulle folk i närheten dö men sedan skulle jorden täckas med aska och alla skulle svälta ihjäl långsamt. Den typen av dystopi ville jag inte skriva. Jag vill ha det där definitiva slutögonblicket. Till slut landade vi i en komet för då skulle både ögonblicket och tidsramen fungera. Rent teoretiskt skulle vi kunna missa en komet så länge att det bara är tre månader kvar när vi upptäcker den.

Bokens ena huvudperson Lucinda deltar i ett projekt som kallas TellUs, en app där alla som vill kan skriva inlägg om hur det är att vara människa. Appen har en språknyckel som gör att inläggen, som skickas ut i rymden, kanske ska kunna läsas av någon där ute.

– En stor del av vårt sätt att hitta en mening med livet handlar om att vi vill sätta avtryck på den här planeten – genom barn eller på andra sätt. Jag tänker att ett projekt som TellUs skulle kunna vara samhällets sätt att hjälpa folk att hitta mening. Sedan var det också roligt att leka med dagboksformen och att Lucinda skriver till en utomjording hon inte riktigt tror på. Det gör att läsaren blir den där utomjordingen.

Ett annat sätt att hitta mening blir det mordmysterium som Simon och Lucinda bestämmer sig för att de måste hinna lösa. Det fanns inte alls med från början.

– Först samlade jag mest in en massa information och sedan försökte jag med hjälp från alla möjliga håll – präster, psykologer och MSB – bygga karaktärer. Jag visste att det skulle vara en stillsam historia men behövde en motor, något som motiverar att huvudpersonerna orkar stiga ur sängen. Därför lät jag någon i Simon och Lucindas närhet bli dödad. På det sättet kunde de bli uppslukade av det och glömma katastrofen lite. Och jag kunde också knyta an till alla de stora frågorna. Vad är ett människoliv värt när alla ska dö snart? Hur fungerar rättvisan?

Att avslöja slutet i en bok är tabu men i just det här fallet menar Mats Strandberg att det inte är något problem att berätta att alla dör på slutet. Att skriva just slutet var samtidigt en knepig uppgift.

– Inte minst att hitta balansen mellan att tillfredsställa läsarna genom att låta karaktärerna tala ut och hitta svar på frågor. Samtidigt vill man inte knyta ihop allt för prydligt. Det här var över huvud taget en jobbig bok att skriva. Jag ville inte att den skulle bli deppig men den var ganska deppig att skriva. Även om den utspelas här och nu är premisserna för handlingen sådana att det blir ett världsbygge man måste hålla i huvudet. Jag var tvungen att gå runt med ett slags undergångsfilter på allt som hände.

När vi träffas har Slutet redan kommit ut och Mats Strandberg berättar att han fått otroligt fin respons.

– Framförallt är jag så glad över att alla blir lite konstigt upprymda av den, säger han. Kanske är det det där att, ja men vi har faktiskt inte en komet på väg. Att vi har chansen att komma fram till allt de i boken kommer fram till och dessutom kan fortsätta leva.