Unik bildpoet i storslagen form

KOnst/recension

Odilon Redon. Fransk konstnär med levnadsdata 1840-1916. konstnär med levnadsdata 1840-1916. En dynamisk och välkänd period i (den franska) konstens historia, men vem konstnären är, torde nog ganska många fråga sig.

Svaret blir en unik konstnär, en symbolist och bildpoet, som i varje fall på våra breddgrader alldeles oförtjänt hamnat i skuggan av impressionister och postimpressionister, av ögonblicksiakttagare som Henri de Toulouse-Lautrec och framvällande modernister med Matisse och fauvisterna i spetsen.

I skuggan, men inte nu längre. I nära samarbete med Kröller-Müllermuseet i nederländska Otterloo, slog Glyptoteket i Köpenhamn häromdagen upp dörrarna till en magnifik presentation av Odilon Redons konstnärskap, som fyller alla våningarna i Henning Larsen-kuben. Mot en välvald men mycket diskret fond av verk ur de egna samlingarna av franskt 1800-talsmåleri och grekisk, etruskisk och egyptisk konst, leder den våning för våning besökarna in konstnärens förtrollande värld av ömsom förförande, ömsom förfärande drömmar.

De kan vara groteska eller komiska, utopiska eller pessimistiska, oftast allt på en gång. Ett är dock gemensamt: De är alltid vända från den yttre verkligheten – den överlät han åt impressionisterna och deras närmaste efterföljare. Dock deltog han i den sista impressionistutställningen 1886.

Odilon Redon växte upp på ett halvt förfallet 1500-talsvinslott i Médoc nära Gironde-deltat och Les Landes, långt borta från världens larm och yra men i gengäld andligt matad med folksagor och panteistiskt vittfamnande myter och legender, med naturstudier som blandades med konstböcker som lika mycket handlade om 1500-tals”surrealisten” Hieronymus Bosch som om det klassiska Grekland med skulptörer som Fidias.

Som barn gavs han och hans fantasi fria tyglar. Först när han var 11 år började han i ”riktig” skola. Undan för undan upptäckte han författare som Edgar Allan Poe, Mallarmé, Baudelaire och Flaubert och konstnärer som Barbizon-skolans Millet, Rousseau och Corot men framför allt symbolisten Gustave Moreau.

På faderns önskan reste Redon i slutet av 1850-talet till Paris för att studera till arkitekt, men gav upp och använde merparten av 1860-talet åt konststudier och åt att skriva konstkritik. Under loppet av 1870-talet - sedan han deltagit i det för Frankrike olycksaliga tysk-franska kriget 1870 – tog han upp konsten på allvar. 1879 gav han ut sitt första litografialbum: Dans le rêve (I drömmen).

Det är också här Glyptotekets utställning tar sin början. Dans le rêve hör till 1880-talets serier av ”noirs”, det vill säga kolteckningar och litografier.

Här återfinns hans hyllningar till Poe och Goya (båda mästare i litterära och visuella skräckskildringar), hans illustrationer till Baudelairs Ondskans blommor och Flauberts Den helige Antonius frestelser, samt, som en motvikt till Darwins 1859 publicerade Om arternas uppkomst, Origins enligt Redon (1883) där sällsamma (icke)varelser tar gestalt.

Bibelns berättelser och det gamla Greklands myter inspirerar honom, liksom de också inspirerade Moreau. Salome och hennes krav på Johannes Döparens huvud finns i flera versioner, detsamma gäller myterna om Orfeus, om pegaser och cykloper.

Motiven återkommer i olika skepnader – ofta i form av ensamma och modfällda huvuden – i de svarta bilderna men når sin fulla och mest drömska styrka när Redon runt 1890 börjar arbeta med pastell och oljefärger.

Utställningen följer Redons vandring mot ljuset och når skimrande, koloristiska och musikaliskt/poetiska klanger i blomstermålningar och kvinnoporträtt, visioner av gotiska kyrkofönster, av pegaser i strid och av cyklopen Polyfemous som med uppgiven längtan ser ner över bergkammen på den sovande nymfen Galatea.

Robert Schumann var en av Odilon Redons musikaliska favoriter, de tidigare nämnda poeterna hans litterära. Finstämt smyger Glyptoteket in poesi och musik i presentationen av Redon och gör därmed utställningen till en storslagen, fascinerande och gränsöverskridande kulturupplevelse.