PotatoPotato håller teaterlusten levande

Fem musor är titeln på PotatoPotatos jubileumsföreställning. Under flera år har gruppens konstnärliga ledare spelat in sina ledningsmöten och i Fem musor omvandlas de till ett ”ocensurerat studiebesök i PotatoPotatos inre”.

När jag kommer till teaterhuset på Rolfsgatan i Sofielund för en jubileumsintervju är tre av de fem i ledningsgruppen på plats – Freja Hallberg, Linda Forsell och Helena Engberg Tunström. Vi slår oss ner med kaffe, block och mobil i inspelningsläge på bordet. Freja Hallberg skrattar och säger att det är precis så här de ser ut under ledningsmötena.

– Vi har haft det här med jubileum i bakhuvudet ett tag det var därför vi började spela in, förklarar Linda Forsell. Vi tänker att samtalen vi för är intressant och unika – kanske just för att vi är fem kvinnor som har drivit en frigrupp i Malmö under just den här perioden. Vi vill också peka på styrkan i att vara ett kollektiv i den här branschen.

– Egentligen är det inte förrän nu som jag på riktigt känner, herregud vad ovanligt det är att samma grupp har jobbat tillsammans så länge, konstaterar Freja Hallberg.

Startskottet för PotatoPotato var när kulturnämnden i Malmö utlyste teaterhuset Bastionen till en lokal teatergrupp. Ansökan skulle innehålla en treårsplan för verksamheten och Freja Hallberg kallade ihop en löst sammansatt grupp för att göra en sådan plan. Totalt ansökte elva grupper och Bastionen hamnade hos teatergrupperna Foratt och InSite. Då stod PotatoPotato där med namn, en stor grupp av engagerade människor och en plan med allt från gästspel och egna föreställningar till fester och festivaler.

– Det fanns så mycket lust att göra det här och vi hade hittat en gemensam idé för hur vi tyckte teater skulle skapas och kommuniceras, berättar Freja Hallberg.

– Sedan var det som om vi bara fortsatte, fyller Linda Forsell i. Folk brukar fråga hur vi organiserade oss men det var bara att jobba och göra och ett gemensamt stöttande för att genomföra galna idéer.

– Vi var på stora musikfestivaler runt om i Sverige, rörde oss på många kulturområden och samarbetade också med många teatergrupper och personer i Malmö, berättar Helena Engberg Tunström. Det första projektet jag var med i var Lekplats Malmö och vår första mer professionella föreställningen var väl Historia A 2011.

Oavsett om det har handlat om teaterföreställningar, festivaler, workshops eller föreläsningar har PotatoPotato alltid genomfört dem på ett sätt som de menar är unik för dem.

– Vi tog fram olika koncept som till exempel det hyllade ”Lite billigare lite sämre” där vi utgick från aktuella föreställningar eller kulturhändelser och gjorde en ”Lite builligare lite sämre” variant, berättar Linda Forsell.

– Det har ofta missförståtts som en hån eller parodi men handlar om en stor kärlek till teatern, om att fundera över vad som spelas och finns på olika scener och varför? Och vilka som står på scen och vilka som ser det?, förklarar Freja Halberg. Det var också ett praktiskt sätt att skapa när vi inte hade pengar.

– Det här har varit väldigt viktigt för oss, säger Linda Forsell. När man analyserar och tolkar skapar man sina egna estetiska preferenser för scenkonst och det tror jag är en av nycklarna till att vi sticker ut.

– ”Lite billigare, lite sämre” används som en metod på teaterhögskolan numera och vi har också haft kurser för till exempel stadsplanerare och arkitekter som fått skapa lite billigare och lite sämre platser, berättar Helena Engberg Tunström.

När PotatoPotato gör en föreställning utgår man aldrig från ett färdigt manus

– Vi har ingen dramatiker och jobbar inte alls med att processen ska förhålla sig till en färdig text, förklarar Linda Forsell. För många är teater en process som går till på ett speciellt sett men vi har fortfarande kvar den där lekfulla lusten att man kan göra saker på sitt eget sätt. Vi bestämmer själva vad vi ska göra, peppar varandras projekt och är verkligen ett kollektiv.

– Vi gör också allt själva – producerar, regisserar, marknadsför, riggar och programmerar ljus, fortsätter hon. Ibland får man intrycket av att folk tycker att vi är en härlig frigrupp som flummar runt men så är det inte. Det är hårt arbete och högra krav på varandra och på oss själva. Det är nog det som har gjort att det har gått så bra för oss.

Att ni är enbart kvinnor i ledningsgruppen, har det alltid varit så?

– Det har aldrig varit bestämt, eller något krav, svarar Freja Hallberg. Det var helt enkelt vi som var beredda att jobba hårdast.

2014 lyckades PotatoPotato skaffa det där egna teaterhuset som man drömt om sedan starten. I stället för Bastionen blev det lokaler på Rolfsgatan i Sofielund som tidigare varit frikyrka och magasin.

– Ett eget teaterhus var verkligen en dröm som vi själva såg till blev sann, betonar Linda Forsell. Vi fem har gjort allt från grunden och kontraktet är mellan PotatoPotato och en privat fastighetsägare.

– Vi fick gå den vägen för det var ingen som ville hjälpa oss, lägger Freja Hallberg till.

– Att vi spelade på många olika scener här i Malmö innan var samtidigt lite av en strategi, fortsätter Linda Forsell. Vi ville dit där människor var för då blev sträckan att komma till oss sedan kortare.

Firandet av PotatoPotatos tio år inleds med premiären av Fem musor på fredag, 16 november. 27 november utökas föreställningen med ett samtal om kollektiva scenprocesser med hela ledningsgruppen och den 29 november arrangeras en gestaltande föreläsning om femininitet i scenkonsten, ett området som PotatoPotato utforskat tillsammans med forskare i flera föreställningar. 30 november är det dags för en stor jubileumsfest som liksom allt övrigt firande sker på Inkonst.

– Det första året när vi bildade PotatoPotato arrangerade vi en festival på Inkonst, berättar Linda Forsell. Så det är väldigt nostalgiskt och fint att vi kommer tillbaka dit med vårt jubileum.

– Festen är öppen för allmänheten för vi ville fira med alla våra fans och vi kommer bland annat att bjuda på många återbesök av olika karaktärer från våra föreställningar, avslöjar Helena Enberg Tunström.

– Och så kommer vi att projicera gamla föreställningar på väggarna, säger Freja Hallberg. Om man vill kan man vara på teaterbio hela kvällen.

Viktigare än själva firandet är framtiden där PotatoPotato hoppas mycket på sitt hus i Sofielund och att få vara en del av Malmö stads utveckling av stadsdelen.

– Vi hoppas att folk ser att vi behövs, både i Sofielund och generellt i teatersverige, säger Linda Forsell. Jag tror verkligen vår teaterkonst behövs extra mycket nu. Institutionsteatrarna har på senare år tagit upp mycket mer av till exempel feministiska och politiska teman vilket är bra. Men det vi vill arbeta med är HUR vi ska göra för att kunna prata om de här frågorna. HUR är vår drivkraft, det gör att vi orkar och vill fortsätta att utmana oss själva och varandra.

– Sedan är vi så klart nyfikna på nästa generation, avslutar Freja Hallberg. Även om vi orkar tills vi dör så dör vi ju och vilka kommer efter oss? Och hur ser deras utmaning ut?