Löfven bloc­kerar alla andra

Ulf Kristersson körde hu­vudet hårt in i ka­klet i för­ra vec­kan med sin am­bi­ti­on att bilda en li­ten mi­no­ri­tets­re­ger­ing till­sam­mans med KD. Han gjorde det trots att han före valet i en in­ter­vju för­kla­rade att han inte alls pla­nerade för att bilda en M-rege­ring utan hela al­li­ansen – ”om inte him­len faller ner”.

Val­för­lusten kan väl knappast räknas som att him­len föll ner, inte hel­ler att Ste­fan Löfven vägrade ge en al­li­ans­re­ger­ing sitt stöd när Alliansen har ett man­dat mind­re än hans röd­gröna kon­stel­la­tion.

Men Kris­ters­sons handlande måste ses i första hand som en ef­ter­gift till den växande opi­ni­onen inom M för att sam­ar­beta med SD. Åtta le­da­möter (san­no­likt mo­de­rater) röstade ju på Björn Söder (SD) istäl­let för på Kers­tin Lundgren (C) i vote­ringen om andre vice tal­man. Och i Skåne har flera mo­de­rata kom­mun­po­li­ti­ker in­lett sam­ar­be­te med SD. I Staffanstorp valde Christian So­nes­son att gå i ko­a­li­tion med SD istäl­let för att sam­ar­beta inom Alliansen.

Det för­vånar att Kristersson inte för­stod att C och L menade vad de sade hela val­rö­rel­sen. Både An­nie Lööf och Jan Björklund var över­tyd­liga med att de inte kun­de tänka sig att bilda rege­ring om SD skulle ha av­gö­ran­de in­fly­tan­de.

Ste­fan Löfvens väg­ran att ac­cep­tera nå­gon an­nan re­ger­ings­bil­da­re än han själv gör rege­rings­pus­slet oer­hört svårt. Men det följer en so­ci­al­de­mo­kra­tisk tra­di­ti­on. S har all­tid röstat nej till var­je re­ger­ings­bil­da­re som inte varit so­ci­al­de­mo­krat (med Ola Ull­stens FP-rege­ring 1978 som un­dan­tag). Den prin­cipen har Löfven hävdat ock­så nu, trots den be­svär­liga par­la­men­ta­riska si­tua­tionen.

Fort­sätter han göra det blir det omöj­ligt att bilda nå­gon rege­ring utan honom som stats­mi­nis­ter, även om An­nie Lööf som son­derare skulle lyckas över­tyga MP om att sam­ar­beta med Alliansen.

Lööf vill dock fo­ku­sera på po­li­tiska sak­frå­gor istäl­let för på rege­rings­kon­stel­la­tioner. Det finns mån­ga po­li­tiska om­rå­den som par­tierna måste för­söka samla sig om­kring, så ma­jo­ri­teter, helst breda, kan bildas.

Det gäller Kli­mat­po­li­tiken, där det re­dan råder bred enig­het om energipolitiken och där sju par­tier står bak­om de kli­mat­mål som Mil­jö­måls­be­red­nin­gen ar­betade fram. Det gäller för­svars­po­li­tiken, där det re­dan finns en bred upp­gö­rel­se som be­höver ut­vecklas, bo­stads­po­li­tiken, där alla par­tier måste våga om­pröva gam­la stånd­punkter för att bo­stads­mark­naden ska börja fun­gera, mi­gra­tions­po­li­tiken, där S-kon­gressens be­slut om att åter­in­föra familjeåterföreningar be­höver ingå i en ny lag­stift­ning om C och L ska ac­cep­tera den, och det gäller lands­bygds­po­li­ti­ken, där den to­tala enig­heten i lands­bygds­kom­mit­tén nu måste för­verk­li­gas ge­nom kon­kreta re­ger­ings­för­slag. En skat­te­ut­red­ning med för­enk­ling och grön pro­fil som mål be­höver till­sättas snarast.

Akuta frå­gor där det re­dan råder stor enig­het är att LSS måste ge till­räck­ligt stöd åt de be­hö­van­de igen och att kom­munerna måste få ett till­skott på re­surser.

Kan­ske kan An­nie Lööf få till stånd relativt stor enig­het om att de här frå­gorna måste be­handlas i brett sam­för­stånd, oav­sett vil­ken rege­ring som bildas. Det kan kan­ske leda till kon­kreta för­slag om en ny rege­ring.

Med tan­ke på att Löfven bloc­kerar alla andra re­ger­ings­bil­da­re lutar det åt att han får nästa fråga från tal­mannen. I ett sådant läge är en ren S-rege­ring att fö­re­dra, efter­som C och L före valet lovade att inte sätta sig i en S-ledd rege­ring.

Lovar Löfven att ar­beta för brett sam­för­stånd och dess­utom att lägga planerna på vinst­tak på hyl­lan kan C och L lägga ned rösterna och låta honom bilda rege­ring. Då kan ex­tra­val und­vikas och Sverige få en rege­ring före jul, om inte öv­riga par­tier till­sam­mans stoppar honom.