Löfven blockerar alla andra
Ulf Kristersson körde huvudet hårt in i kaklet i förra veckan med sin ambition att bilda en liten minoritetsregering tillsammans med KD. Han gjorde det trots att han före valet i en intervju förklarade att han inte alls planerade för att bilda en M-regering utan hela alliansen – ”om inte himlen faller ner”.
Valförlusten kan väl knappast räknas som att himlen föll ner, inte heller att Stefan Löfven vägrade ge en alliansregering sitt stöd när Alliansen har ett mandat mindre än hans rödgröna konstellation.
Men Kristerssons handlande måste ses i första hand som en eftergift till den växande opinionen inom M för att samarbeta med SD. Åtta ledamöter (sannolikt moderater) röstade ju på Björn Söder (SD) istället för på Kerstin Lundgren (C) i voteringen om andre vice talman. Och i Skåne har flera moderata kommunpolitiker inlett samarbete med SD. I Staffanstorp valde Christian Sonesson att gå i koalition med SD istället för att samarbeta inom Alliansen.
Det förvånar att Kristersson inte förstod att C och L menade vad de sade hela valrörelsen. Både Annie Lööf och Jan Björklund var övertydliga med att de inte kunde tänka sig att bilda regering om SD skulle ha avgörande inflytande.
Stefan Löfvens vägran att acceptera någon annan regeringsbildare än han själv gör regeringspusslet oerhört svårt. Men det följer en socialdemokratisk tradition. S har alltid röstat nej till varje regeringsbildare som inte varit socialdemokrat (med Ola Ullstens FP-regering 1978 som undantag). Den principen har Löfven hävdat också nu, trots den besvärliga parlamentariska situationen.
Fortsätter han göra det blir det omöjligt att bilda någon regering utan honom som statsminister, även om Annie Lööf som sonderare skulle lyckas övertyga MP om att samarbeta med Alliansen.
Lööf vill dock fokusera på politiska sakfrågor istället för på regeringskonstellationer. Det finns många politiska områden som partierna måste försöka samla sig omkring, så majoriteter, helst breda, kan bildas.
Det gäller Klimatpolitiken, där det redan råder bred enighet om energipolitiken och där sju partier står bakom de klimatmål som Miljömålsberedningen arbetade fram. Det gäller försvarspolitiken, där det redan finns en bred uppgörelse som behöver utvecklas, bostadspolitiken, där alla partier måste våga ompröva gamla ståndpunkter för att bostadsmarknaden ska börja fungera, migrationspolitiken, där S-kongressens beslut om att återinföra familjeåterföreningar behöver ingå i en ny lagstiftning om C och L ska acceptera den, och det gäller landsbygdspolitiken, där den totala enigheten i landsbygdskommittén nu måste förverkligas genom konkreta regeringsförslag. En skatteutredning med förenkling och grön profil som mål behöver tillsättas snarast.
Akuta frågor där det redan råder stor enighet är att LSS måste ge tillräckligt stöd åt de behövande igen och att kommunerna måste få ett tillskott på resurser.
Kanske kan Annie Lööf få till stånd relativt stor enighet om att de här frågorna måste behandlas i brett samförstånd, oavsett vilken regering som bildas. Det kan kanske leda till konkreta förslag om en ny regering.
Med tanke på att Löfven blockerar alla andra regeringsbildare lutar det åt att han får nästa fråga från talmannen. I ett sådant läge är en ren S-regering att föredra, eftersom C och L före valet lovade att inte sätta sig i en S-ledd regering.
Lovar Löfven att arbeta för brett samförstånd och dessutom att lägga planerna på vinsttak på hyllan kan C och L lägga ned rösterna och låta honom bilda regering. Då kan extraval undvikas och Sverige få en regering före jul, om inte övriga partier tillsammans stoppar honom.