Han samlar konsten människor lämnat

Nu är det tolv år sedan han började arbeta för MKB, Malmö kommunala bostadsbolag, i stadsdelen Sorgenfri.

I det yrket har man mycket att göra med sådant som folk slänger, eller som anhöriga inte vill ha när någon dör.

Det gäller till exempel tavlor och det kändes inte bra för Janusz Zaczynski.

– Vi får ta hand om många dödsbon. Familjen tar det de vill ha, sedan lämnar de nycklarna till oss och säger: Töm skiten!

Folk som flyttar lämnar saker kvar, i källarförråd, i källargångar, i soprum och containrar.

– Jag tycker att det är synd att kasta. De som gjort den här konsten har offrat sin tid på den. Den kanske har hängt hos människor i decennier och har betytt något för dem.

Så Janusz tog vara på saker.

– Först använde jag dem för att göra fint i vårt omklädningsrum. Hittade jag något jag tyckte var bättre bytte jag ut en.

Det hände också att han bytte för att någon av de tre kollegorna han delar omklädningsrummet med hade tröttnat på någon tavla.

När det blev fler tavlor började han samla dem i ett förråd.

– För tre år sedan anordnade MKB den fösta Sorgenfridagen.

Där kunde besökarna bland annat se konst.

– Två dagar innan hoppade en av konstnärerna av. Plötsligt var en lokal tom – och guidelistan för besökarna var redan klar.

Janusz fann på råd.

– ”Jag har konst”, sade jag. ”Vi plockar det vi tycker är bäst och visar det”.

Sagt och gjort. Det slog väl ut.

– Det fanns hyresgäster som ville köpa tavlor.

Så till gallerinatten i Malmö gjorde Janusz Zaczynski debut som gallerist. Han har fått disponera ett skyddsrum i ett av husen, fick därtill order att måla väggarna och göra fint innan han hängde tavlor där.

Första året hade han runt 700 besökare i sitt skyddsrum, förra året kom nästan 1 000.

Och allt eftersom hans samlande har blivit känt har tavlor kommit till honom på nya vägar. Han berättar att en konstnär som skulle flytta inte fick plats med en stor målning i bilen.

– Då gav han den till mig.

En kvinna var tillbaka i sin gamla lägenhet för att ta med det sista. Och insåg att den där tavlan kunde hon inte ta med på flyget. Den fick Janusz Zaczynski.

– En kvinna ringde mig när hennes mamma, som bodde här, hade gått bort. Hon ville lämna kvar en tavla, som minne av sin mamma.

För i mångt och mycket är det ju så Janusz samling fungerar, den berättar om människor som bott här. Den är ett minnesmärke. Konstnären Julia Alse Bylund hade, på uppdrag av MKB, intervjuat människor som bor i området och använt deras berättelser som grund för konstverk på husväggar. Inte påträngande stora, utan i mänsklig skala.

Det är för övrigt inte tavlor från enbart Sorgenfri som Janusz fått hand om. Ryktet om vad han håller på med har spritt sig, så ett par gånger har det hänt att kollegor från andra bostadsområden skickat honom tavlor som blivit kvar där.

Janusz själv kommer från helt andra trakter än Sorgenfri. Han växte upp på en ort tre mil från den polska huvudstaden Warszawa.

Han utbildade sig till bilmekaniker – vilket han ångrar.

– Det var mest för att mina kompisar skulle gå där.

Dock har han aldrig arbetat som bilmekaniker. Efter skolan fick han jobb som kranförare, var med och byggde bostadsområden i Warszawa.

– Inför julen 1981 åkte jag till Sverige för att hälsa på en kompis, som bodde här med sin mamma.

– Den 13 december fick vi höra att det rådde krigstillstånd i Polen. Gränsen var stängd – ingen släpptes in.

Det var den polska regimens försök att tysta den allt starkare fria fackföreningen Solidaritet, tiotusentals solidaritetmedlemmar greps och internerades, däribland dess ledare Lech Walesa.

– Det gick inte att ringa hem – de hade stängt av telefonerna, säger Janusz och berättar att det var först ett par, tre år senare som det gick att besöka Polen; lite tidigare hade man kunnat ringa igen.

Janusz minns att den svenska regeringen bara efter några få veckor efter statskuppen kom med beskedet att alla polacker i Sverige fick uppehålls- och arbetstillstånd.

För honom själv innebar det 400 timmars undervisning i svenska. Sedan följde anställningar på flera olika ställen:

– Jag har kört traktor hos bönder, jag har gjort lock till plåtburkar, jag har jobbat på målerifirma, jag har distribuerat grönsaker, städat.

Fast aldrig med det han själv ville mest: manövrera en kran.

De senaste tolv åren har han alltså varit husvärd och så sakteliga byggt upp ett minnesmärke över människorna som bott i husen han har hand om.

I samlingen, som närmar sig 150 tavlor, finns förstås reproduktioner av Grindslanten och Fiskargubben, men också mycket annat. Det handlar antagligen inte om några större ekonomiska värden, även om han fått vinkar om att enstaka tavlor kanske skulle kunna ge en del.

Han berättar att det har väckts förslag om att anordna en auktion och ge intäkterna till något välgörande ändamål.

– Men jag vet inte – jag tycker ju så mycket om dem.

En gång har han tagit hem en tavla för att se om den kunde passa hemma i villan.

Det tyckte inte hans fru.