Fantasilandet blev deckarsuccé

Doggerland består av tre huvudöar – Heimö, Noorö och Frisel. Huvudstaden heter Dunker och kulturen är en blandning av skandinaviskt och brittiskt. Och naturligtvis finns den inte alls på riktigt. Bara i den före detta presskommunikatören och numera heltidsförfattaren Maria Adolfssons kriminalromaner Felsteg och Stormvarning.

Där jagar kommissarie Karen Eiken Hornby och hennes kollegor mördare samtidigt som de låter läsarna bekanta sig med Doggerlands traditioner, språk, historia, geografi och natur.

– Det började egentligen med ett tankeexperiment, en fantasi där jag funderade kring hur det skulle vara om det fanns en liten nation mellan Skandinavien och de brittiska öarna, förklarar Maria Adolfsson. Eftersom jag alltid har skrivit kopplade jag så småningom ihop den här tanken med att skriva.

Den första Doggerlandboken, Felsteg, är inte Maria Adolfssons första utgivna bok. Hon har alltid drömt om att bli författare och redan 2008 debuterade hon med romanen ... alla för en.

– Men jag hade lite otur. Förlaget blev osams med sina ägare och alla sade upp sig. När min bok kom ut fanns det bara en receptionist kvar så den dog sotdöden kan man väl säga. Efter det gjorde jag några försök till och fick lite välvilliga brev tillbaka. Till slut bestämde jag mig för att ge upp författardrömmarna.

Just då dök Doggerland upp och pockade på uppmärksamhet. Och denna gång gick det betydligt bättre. I maj 2017 hörde Wahlström och Widstrands förlag av sig och ville ge ut Felsteg. Snart tecknade Tyskland ett trebokskontrakt, Italien ett fyrbokskontrakt och totalt är Felsteg hittills såld till 18 länder.

– När de ringde från förlaget om det där trebokskontraktet så tänkte jag bara wow, jag är 58 år och nu har jag en anledning att säga upp mig och ägna mig åt det roligaste jag vet – att skriva, säger Maria Adolfsson lyckligt.

– Det var roligt att det här kom så sent i livet, fortsätter hon. Nu har jag fyllt 60 och tar det ganska coolt. Hade jag varit 20 eller 30 hade det säkert stigit mig åt huvudet. Visst det är fantastiskt kul men det förändrar mig inte.

Huvudperson i Doggerland-serie är Karen Eiken Hornby, en medelålders kvinna som bor på Heimö och arbetar som kriminalinspektör.

I första boken Felsteg får läsarna, parallellt med att följa den mordutredning hon genomför, också lära känna Karen och hennes närmaste och bit för bit ta del av hennes livs stora tragedi.

I nyutkomna del två, Stormvarning, hittats en äldre man död i ett stenbrott på Noorö under julhelgen och Karen är den enda som har tid att ta sig an utredningen som visar sig ha kopplingar till både Nooröns välkända whiskydestilleri Groths och till det ökända motorcykelgänget Odin Predators. Och till Karens egen släkt.

Hur tydligt var Doggerland för dig när du började skriva?

– Det är här det blir lite flummigt, säger Maria Adolfsson med ett litet skratt. Doggerland kommer till mig som inre bilder medan jag skriver och jag har nästan fullt sjå med att skriva ner alla bilderna. Jag ser miljöerna framför mig och vet precis var torget i Dunker ligger och hur Karens kök ligger i förhållande till hennes vardagsrum.

När det kommer till språket som talas på Doggerland och syns i boken i allt från vägskyltar till namn, sånger och annat, liksom till traditionerna och hur man bor och lever arbetar Maria Adolfsson mer metodiskt,

– Här får jag tänka till lite mer. Vad gäller språket handlar det mycket att fundera över hur de engelska, svenska och kanske också isländska och färöiska orden för samma sak ser ut. Och när det kommer till traditioner och livsstil föreställer jag mig Doggerland lite som Irland för tjugo år sedan – en fattig nation som levt på får och fiske men blivit nyrik de senaste åren. Bland klassiska pubar poppar det nu upp små kaffelatteställen och mikrobryggerier. Visst är man nästan ikapp Sverige lagstiftningsmässigt, samtidigt är gamla stötar på pubar och liknande inte alls ikapp så det blir en clash mellan gammalt och nytt.

Skriver gör Maria Adolfsson i skräddarställning i soffan hemma i lägenheten i Stockholm och även om hon saknar arbetskamrater ibland, och det känns i ryggen om hon sitter för länge, njuter hon för fullt av författarlivet.

– Jag börjar skriva någon gång på förmiddagen och så upptäcker jag plötsligt att jag är lite hungrig och tänker att det är dags för lunch men då kan klockan mycket väl vara fem. Skrivandet är en passion som jag förlorar mig i.

Just nu är det del tre i Doggerlandserien som växer fram på datorskärmen och hur många böcker det slutligen kommer att bli har Maria Adolfsson inte bestämt.

– När jag fick veta att Felsteg skulle ges ut hade jag redan tre-fyra historier i huvudet. Det bara flöt på med tvåan och är definitivt ingen skrivkramp med trean heller. Storyn har jag helt klar och jag vet vad som ska hända. Sedan får vi se med fyran och femman. Men jag ser inget värde i att bita mig kvar, jag skriver så länge det är roligt. Och så länge Karen står ut med mig.