Trista karaktärer men häftig action

Det här är filmen som James Cameron har drömt om att göra i två decennier. På grund av tidsbrist överläts regiuppgiften till slut på vännen Robert Rodriguez eftersom arbetet med uppföljarna till Avatar drog ut på tiden. Igen och igen, är man benägen att konstatera.

Handlingen då? Vi befinner oss i framtiden på ett jordklot på dekis. I vanlig ordning styrs de sorgliga resterna av en auktoritär ledare, denna gång Mahershala Alis Vector. Diktatorn i skyn i en svävande stad medan folket får klara sig bäst de kan i den skitiga och livsfarliga storstaden Iron City nedanför. Cyborgen Alita är när historien inleds en skugga av sitt forna jag. Endast huvudet och torson återstår när Christoph Waltz doktor Ido hittar henne på ett skrotupplag. På hemmaplan gör han folk av henne igen genom att koppla ihop de upphittade delarna med en passande kropp. Något Ido inte kan hjälpa Alita med är minnet. Hon kommer inte ihåg någonting av sitt förflutna, bara obehagliga minnesfragment dyker upp då och då. Däremot visar hon sig snabbt ha avsevärda förmågor vad gäller fajting samtidigt som tycket för den dödliga sporten Motorball är uppenbart.

Själva historien bjuder inte på överdrivet mycket nyheter. Inramningen må vara lyxig, men berättelsen har man sett förr. Precis som så mycket annat, bör tilläggas. Därför bör inte Alita: Battle Angel heller bara avfärdas. Tar man det hela för vad det är levereras nämligen godset. Inte minst finns här ett antal närmast hisnande actionsekvenser.