Blev inte som han tänkt sig

Ulf Pauli är författare till flera böcker med historia som ämne. Speciellt har han ägnat sig åt den svenska närvaron på andra sidan Östersjön, i Tyskland och Baltikum.

Han föddes i Umeå, men familjen flyttade snart till Örebro. 1958 fick han tjänst i Helsingborg.

– Till en början bodde vi några månader i Helsingör.

Helsingör och Hamlet associeras ju med varandra, och man kan undra om det var i det sammanhanget som Ulf Paulis starka historieintresse väcktes.

Inte då. Det hade planterats i honom redan som liten pojke, av fadern.

– Min pappa var lärare i språk och berättade alltid mycket om tysk historia. Då blev jag också intresserad.

Så efter gymnasiet flyttade han till Lund och läste in en fil kandexamen i ämnena historia, statsvetenskap och ekonomisk historia. Den var i hamn 1971 och Ulf tänkte sig en framtid som lärare i historia och samhällskunskap. Men så tänkte inte framtiden:

– Behovet av lärare var täckt, för lång tid.

Det fanns beredskapsarbeten för arbetslösa historiker, och därför tillbringade Ulf ett halvår på Landsarkivet i Lund, med att bringa reda i skolarkiv.

Under tiden sökte han jobb.

– Det dök upp en annons från Länsstyrelsen; de sökte en arkivassistent till lantmäterienheten.

Speciellt fångades han av en formulering om att han skulle komma i kontakt med kartor från 1600-talet och framåt.

Ulf Pauli lyckades övertyga de som bestämde om att han var rätt person för jobbet. Han såg en möjlighet med jobbet:

– Jag tänkte, att under tiden kan jag skriva böcker.

På lantmäteriet finns ett närmast outtömligt material för den som är intresserad av kartor. För vi lever i ett noggrant uppmätt land.

– Sverige har varit mycket ledande när det gäller lantmäteri. Vi hade 160 000 lantmäterikartor i Malmö, som bara täckte Skåne.

Ulf fick kontakt med släktforskare och lokalhistoriker, reste runt och höll föredrag om hur man kunde använda de gamla kartorna. Han har också skrivit en handledning i ämnet.

Han visste att svenska lantmätare arbetat i de svenska besittningarna på andra sidan Östersjön, men att få titta på kartor där var inte mycket att hoppas på när de delarna av Europa styrdes från Sovjetunionen.

Men efter ett besök i DDR av Sveriges statsminister Olof Palme öppnades en möjlighet för svenska forskare.

– Jag ville forska i Greifswald. De hade gamla svenska kartor.

Han ansökte om tillstånd hos berörd östtysk myndighet.

– Det dröjde flera månader och jag hade mer eller mindre glömt bort det. Men så kom där plötsligt ett brev med tillstånd om att forska i arkiv i städerna Greifswald, Stralsund och Wismar.

Ulf lyckades få ett stipendium och kunde 1985 tillbringa två veckor i de gamla svenska besittningarna.

Han såg hur påvert människor levde på den sidan järnridån. Han bodde i studentbostad. Man kunde inte lita på att elektriciteten fungerade, butikernas utbud var dåligt.

– Men det var ju spännande. Och jag blev mycket väl mottagen på universitetet. Jag satt i arkiv och var ute och letade efter svenskminnen.

Det arbetet var grunden till Sveriges tyska besittningar, en bok som kom i tryck 1989. Det var samma år som Berlinmuren föll. Allt eftersom östblocket rasade samman öppnades nya möjligheter.

– Då utvidgades mitt intresse för gamla svenska provinser till Baltikum.

Han började i Tallinn och fortsatte i Riga. Många av dokumenten var skrivna på svenska, så han hade god hjälp av sin vana vid att i sitt ordinarie arbete läsa gamla svenska dokument. Annars var det tyska som gällde.

1994 publicerade han en bok om Litauens historia, året efter kom Hetsigt gnägga svenskarnas hästar, om Sveriges besittningar i Baltikum (Litauen hörde ju aldrig dit).

Ulf Pauli såg till att bli kvar på Länsstyrelsen när lantmäteriet bröts loss därifrån.

Han började på kulturmiljöenheten och var fackligt engagerad; efter en konflikt med länsantikvarien begärde han omplacering.

– Jag fick jobba på planenheten. Jag fick i stort sett göra vad jag ville.

Då dök ett nytt behov upp; ur det fallna Sovjetväldet föddes en mängd nya stater.

– Länsstyrelsen behövde skaffa kunskaper om de nya länderna, och det var ju bara jag som visste något. Jag hade kurser för tjänstemännen om ländernas historia, geografi, industri och så vidare.

1999 fick han ett nytt uppdrag när han blev chef för perspektivgruppen vid Länsstyrelsens samhällsbyggnadsenhet. Den skulle bland annat kartlägga förekomsten av så kallat hedersvåld och komma med förslag på vad kommunerna kunde göra för att motverka det.

När gruppen lades ner efter sex år fick han hand om katastrofberedskap vid kärnkraftsolyckor, och även andra kriser. Det var hans syssla tills han gick i pension 2011.

Förr om åren har semesterresorna ofta gått till Tyskland. Förutom att leta svenskminnen har han köpt på sig tennfigurer; hemma har han en ansenlig samling, som han målat själv.

Det senaste året har han tvingats hålla sig ganska stilla, eftersom han behandlas för prostatacancer

Sedan pensionen har han fortsatt med något han började med redan 1984. Han är lektör åt Bibliotekstjänst, vilket innebär att han recenserar böcker åt dem.

– Det är böcker om tysk historia, östeuropeisk historia och judisk historia och kultur. Just nu läser jag en bok om Litauen.

– Jag har väl läst det mesta som getts ut i Sverige om förintelsen.