Tålamod och klarhet i Ferrante om Ferrante

Den formidabla succén med Elena Ferrantes fyra romaner om Neapelflickorna Elena och Lila, Neapelkvartetten, resulterade i översättning till svenska även av de tre romaner pseudonymen Ferrante tidigare utgivit.

Nu kommer också de texter av Ferrante, som publicerats i Italien, och som huvudsakligen utgörs av intervjusvar, som Ferrante via sitt förlag tålmodigt givit till journalister från ett flertal olika länder (ingen från Sverige).

I Italien kom den här boken ut första gången 2003, alltså flera år innan Ferrante började skriva på sin Neapelkvartett. Den har sedan utgivits i nya utvidgade upplagor, och den svenska utgåvan är med 409 sidor en aktningsvärd volym. Men man bör alltså veta, att under de 243 första sidorna är Neapelkvartetten inte ens påtänkt utan allt handlar om de tre tidigare korta romanerna.

Också dessa väckte stor uppmärksamhet i Italien, vilket är lätt att förstå, när vi nu äntligen fått tillgång till dem; Plågsam kärlek, Dagar av ensamhet och Skuggan av en dotter är lika väl som Neapelkvartetten mästerliga romaner.

Man bör alltså förutom Neapelkvartetten ha läst också dessa tre tidiga romaner, innan man tar itu med Ferrante om Ferrante.

Varför tog det då så lång tid, innan vi fick ta del av dem i Sverige? Det framgår av en not till en av texterna här. Rätten till Dagar av ensamhet hade redan strax efter utgivningen i Italien 2002 inköpts av en svensk förläggare, som dock efter att ha läst översättningen avstod att publicera den med argumentet att huvudpersonen Olga beter sig förkastligt mot sina barn.

Vi får förmoda att förläggaren ifråga idag skäms över sin dumhet, samtidigt som man blir förskräckt över att en svensk förläggare idkar sådan enfaldig moralcensur.

Att Elena Ferrante är en pseudonym, och att författaren valt att inte framträda offentligt är för oss i Sverige ingen stor sak, eftersom de allra flesta av oss är obekanta med den intellektuella scenen i Italien, och tänkbara författarnamn säger oss ingenting. Något år efter denna boks utgivning lyckades ju också någon finna ut vem som stod bakom pseudonymen, men för min del har jag glömt namnet.

Avslöjandet ger också en helt meningslös kunskap, vilket just är Elena Ferrantes poäng med att låta sitt privata jag vara okänt. Nästan alla Ferrantes intervjuare ställer frågan om varför hon velat vara anonym. Med en ängels tålamod ger författaren klokt formulerade varianter på svaret, att allt vad som är värt att veta om författaren finns öppet i romanerna. Vad hon gör till vardags saknar litterär betydelse.

Elena Ferrante har en strängt seriös syn på vad litteratur innebär och menar att all uppståndelse kring författares privata liv är mediebubblor. De läsare som läser på allvar bryr sig bara om vad som står i romanerna, och det är dem hon vill nå.

Men Elena Ferrante är för den skull inte ute efter att smeka läsare medhårs. ”Jag tror inte på att gå läsarna till mötes som konsumenter, för det är de inte. Den litteratur som går läsarnas smak till mötes har förfallit. Mitt mål är paradoxalt nog att svika förväntningar och skapa nya.”

Den bild man får av Elena Ferrante i hennes romaner bekräftas fullkomligt i dessa texter.

Hon är en helskärpt och seriös författare, som alltid är ytterst medveten om vad hon gör. Den här volymen innehåller oundvikligen många upprepningar, men här liksom i sina romaner formulerar sig Elena Ferrante med absolut klarhet och intelligens.