Underhållande när Weimar benar upp maskulinitet

När Teatr Weimar ger en nyskriven föreställning om den svenska maskuliniteten ges också en populärkulturell referens som ingång. Titeln If I Were a Boy har lånats från Beyoncés hitlåt från 2008. Den gamla hitlåtens tankeexperiment kring könsroller går igen i Teatr Weimars föreställning.

Jörgen Dahlqvist har skapat en text baserad på fragment från bland andra William Shakespeare, Henrik Ibsen, Judith Butler och Roland Barthes. Det innebär flera lager också när det gäller de roller skådespelarna har att hantera. Rollnamnen staplas på varandra, ja det är lite som kinesiska askar. Teaterlek kunde det kallas, men detta är mer än lek, det vill säga det lekfulla är nedtonat till förmån för ett kritiskt och reflekterande perspektiv.

De två skådespelarna Carl Gustavsson och Viktor Nyström Sköld genomför en tät och intensiv dialog och glider smidigt mellan olika roller oavsett rollfigurens genus.

Det finns ett tydligt metaperspektiv. Fjärran allt vad illusionsteater heter görs det tydligt att det som spelas upp på scenen är skådespeleri och iscensättning av en textmassa. Etta Säfve har skapat ett spartanskt inrett rum på scenen men genom att målande scenanvisningar läses upp förses det med andra egenskaper.

Men, måhända paradoxalt, blir det inte teoretiskt torrt utan faktiskt riktigt underhållande i Liv Kaastrup Vesterskovs regi. Det bjuds till exempel på en komisk katalog över hur mer eller mindre kända svenska män beskriver sig själva och några träffande referenser till #metoo-debatten. En sådan blinkning består i att det talas om att skapa en ”skola för unga män”.

Föreställningen har dessutom en dramatisk kurva, vilken är inskriven i Dahlqvists textcollage. Det är en resa inåt mot ett slags maskulinitetens och patriarkatets inre mörker. Vilket bland annat innebär referenser till The Shining och Jack the Ripper.

Sedan finns det en twist på slutet som framstår som välfunnen i dramaturgiskt avseende men också på ett idémässigt plan.

Vad gäller kärnan i If I Were a Boy så kretsar dialogerna kring sådant som könsmaktsordning, begär och härskartekniker. Vad sker till exempel när den objektifierade kvinnan avvisar mannens enträgna uppvaktning? Via texten demonstreras hur pendeln kan svänga mellan kärlek och hat. I laddade scener av uppgörelsekaraktär anas hela tiden ett potentiellt våld.

Avslutningsvis ska framhållas att Carl Gustavsson och Viktor Nyström Sköld gör en remarkabel och nyansrik prestation i ett postdramatiskt verk som ställer mycket höga krav på skådespelarna.