Visuell tystnad, tagning

I guldbaggebelönade dokumentären Belleville baby började regissören Mia Engberg att utforska det filmspråk som hon kallar ”visuell tystnad”. Nu är hon tillbaka med uppföljaren Lucky one, med biopremiär idag, där hon lägger i ytterligare en växel mot det språk som hon hoppas ska ge betraktaren både en större kreativ frihet och andrum än många andra filmer. Det vi inte ser skapar vi i vår fantasi.

En regnig natt i Paris. Vincent sitter i förarsätet i sin bil och väntar på en prostituerad som han ska köra, som är en av hans arbetsuppgifter i den undre världen. Vincent säljer nämligen både våld och beskydd. Men som betraktare får du inte se hur Vincent ser ut, du bjuds istället in av Mia Engbergs berättarröst till att vara Vincent genom filmen.

– Det är hans blick av staden som man får se, och jag hoppas att effekten blir att man känner att man är Vincent. Att man inte separerar sig själv från honom, och därmed inte dömer honom. Jag tycker att det är viktigt att komma ihåg att vi människor är både förövare och offer. Både våldet och kärleken ryms inom oss alla. Just detta tror jag blir lättare att ta till sig om man inte ser honom utan just är honom under filmens gång, säger Mia Engberg.

Istället drivs handlingen i filmen framåt via ett telefonsamtal mellan Vincent och Mia Engberg, som har en kärlekshistoria i det förflutna vilket vi fick börja följa i föregångaren Belleville Baby. Svepande bilder över Vincents lägenhets varvas med mijöbilder från Paris. Ibland dyker endast svarta filmrutor upp med Mias berättarröst som hela tiden leder oss framåt. Filmspråket kallar hon visuell tystad.

– Jag började utforska visuell tystnad redan i Belleville Baby, där jag lämnade utrymme för betraktaren att utforska själv. Jag tycker att det är spännande att jobba med röst och abstrakta bilder. Om Belleville baby var åt det dokumentära hållet så är Lucky one fiktion, eller egentligen en blandning mellan fiktion och poesi, fortsätter Engberg. Vad är det du gillar så mycket med det här språket?

– Filmer generellt består bara av fler och fler bilder. Mer information. Allt skruvas upp och jag tänker att det kanske är dags att skruva ner? Jag tycker att man ska vända blicken inåt istället. Våga möta mörkret och tystnaden. Våga skapa egna bilder genom sin fantasi. Det blir nästan som att läsa en bok. Där måste du ju själv ta fram bilder när du tar dig framåt i handlingen.

Med sitt filmspråk vill Mia Engberg även utmana den voyeuristiska traditionen inom film och den objektifierande blicken.

– Det började jag med redan 2008 när jag gjorde feministisk porrfilm. Jag skapade pornografi som inte var objektifierande. Istället för att visa hur det såg ut så skildrade jag hur det kändes. Precis samma sak gör jag i Lucky one där jag skildrar hur det känns att vara en gangster och en prostituerad, utan att de blir objektifierade. Vincent säljer sin kropp på ett sätt, han säljer våld. Diana från Ukraina säljer sex. Både gangstern och den prostituerade är typiska karkatärsarketyper för underhållning. Jag vill därför ge en historia där våldet eller sexet inte har underhållningsvärde. Vi är både han och hon.

Tror du att fler och fler filmskapare kommer att gå åt ditt håll i filmspråket i framtiden?

– Jag tror att fler vill det, tyvärr känner många filmskapare sig begränsade av det ekonomiska. Det är ju så att det är lättare att få finansiering för ett projekt som man vet går hem hos publiken, och då kan det vara svårt att ta det där steget och göra något som sticker ut. Men jag tror att många längtar efter att skapa nya utrymmen. Vara djärva, skapa mer originella filmer. Jag tror att publiken längtar efter detta. Lukcy one kanske inte är en film för alla men jag tror ändå att den kan tilltala en hel del. Det är så många människor som går på mindfulness och yoga, som söker tystnaden. Som längtar ut i skogen där de bara kan vara, fly från alla intryck som vi hela tiden matas med i vardagen.

Hur lyckas du själv alltid vara modig och göra det du verkligen brinner för?

– Jag har gjort film i så många år nu, jag tänkte faktiskt på det häromdagen, min första film gjorde jag för 25 år sedan! Så om jag ska fortsätta att vara nyfiken på mitt yrke så måste det finnas en lekfullhet. Jag måste få testa att göra något som ingen annan har gjort. Jag har inte tid att göra något som passar in efter en mall bara, livet är alldeles för kort för det.

Hur tror du morgondagens film kommer att se ut?

– Jag tror att det kommer att bli mer mångfald. Netflix med sina egna produktioner har redan bidragit till att det kommer andra uttryck, det är väldigt roligt att se och kanske inget man trodde. Men det finns många udda tv-serier och dokumentärer där. Den här utvecklingen bidrar till en större mångfald. Sedan är det ju bara att titta på mina barns generation. Det är ett så fritt förhållningssätt till rörlig bild och det kommer att påverka bildspråket i framtiden, men hur vet jag inte. Samtidigt hoppas jag att folk går ut mer i skogen. Film kan förändra en människa till det bättre, ja faktiskt förändra en hel värld till det bättre. Men ibland tror jag vi bara behöver stänga av allt och vila lite.