Liffners nya roman ett språkligt nöje

Fredrik Henric af Chapman är idag framför allt känd för det eleganta skepp som parkerats utanför Skeppsholmen i Stockholm och blivit ett mäkta populärt vandrarhem och en vacker blickpunkt för den som vandrar på andra sidan vattnet på Skeppsbron.

Mannen bakom det flytande vandrarhemmet är mindre bekant, men han var på sin tid Gustav III:s hovskeppsbyggmästare och en av sin tids skickligaste båtkonstruktörer. Han fick ett långt och händelserikt liv (1721-1808) och har nu blivit huvudperson och jagberättare i Eva-Maria Liffners nya roman Vem kan segla.

Romanen har flera tidsplan, men huvudsakligen befinner vi oss i Blekinge på Gustav IV:s tid (af Chapman var länge verksam i Karlskrona), och den åldrige skeppsbyggaren för smågrumsande samtal med sin mångåriga käresta Lisen, som han en gång lärde känna på Sveaborg i Finland och med en pigg, ung tjänsteflicka.

De ger sig också ut på en kortare tur. Men det skjuts också in scener, närmast fragment, ur af Chapmans tidigare liv – trots det anglosaxiskt klingande namnet var han född i Göteborg.

Vem kan segla är inte en biografi i romanform och bara i begränsad utsträckning att betrakta som historisk roman. Mer som en faktabaserad fantasi över det förflutna, över sätt att tänka och tala i en tid där mycket är främmande men också välbekant för oss i vår tid. Det var en tid, där övernaturliga inslag i tillvaron fortfarande kunde ses som naturliga.

Här finns till exempel episoder, där blodiga tilldragelser i Blekinges historia ger upphov till rena spökerier. Det är riktigt suggestivt.

Tidevarv lagras över varandra och kontrasteras mot friskt, sjöluftsmättade episoder, så som man kan förvänta sig i en hovskeppsbyggmästares livshistoria.

Mest lever dock Vem kan segla i Eva-Maria Liffners så utarbetade konstspråk, ett slags egenkonstruerad arkaiserande men levande svenska, pregnant och färgrik. Det är ett rent nöje att gå in i denna rätt kraftfulla språkvärld, men samtidigt blir jag aldrig riktigt klar över syftet med romanen.

Vad är det som drivit författaren att försöka levandegöra den gamla mannens tankar och fantasier? En mycket duktig karl uppenbarligen men så oerhört intressant som människa tycks han mig inte.