Filmaren som knarkar realism

Till drömmarnas land utspelar sig i Victor Lindgrens uppväxtort Holmsund, utanför Umeå, men skulle egentligen kunna utspela sig var som helst i Sverige. Idén kom ur en växande frustration hos regissören och manusförfattaren.

– Jag jobbade med utsatta EU-medborgare i Umeå på lite olika sätt, bland annat med en söndagsskola där deras barn var med och i klasser med nyanlända. Samtidigt som lärde känna dem och såg deras potential och livslust tyckte jag att Sverige höll på att förvrida sig till något slags främlingsfientligt skit, på många sätt. Det var svårt att bemöta det, så jag började skriva, säger Victor Lindgren.

Filmidén startade med tre parallella historier, som alla hade invandring som tema. Men när det var dags att börja spela in gick botten ur projektet och plötsligt stod han utan finansiering.

– Det var en tragedi, det var kaos, men jag knöt näven i fickan, återhämtade mig och började om. Jag hörde av mig till dem som var påtänkta till teamet och alla ville göra det här trots att vi hade så lite pengar, så vi blev en liten kärntrupp på 8-10 personer som spelade in den här långfilmen.

En av de tre parallella historierna togs bort direkt. Den andra försvann i klipprummet och kvar fanns då en historien om vänskapen mellan Elin, som precis gått på sommarlov, och Sabina, en rumänsk flicka som kommit till Holmsund tillsammans med sina bröder på jakt efter ett jobb. Båda flickorna bär på tungt bagage, men tillsammans blir de starka.

Huvudrollerna spelas av Elin Marklund, en tonåring med strulig bakgrund och en historia av självskadebeteende, som Victor Lindgren träffade på en fritidsgård i Lycksele, och Andreea Petre, som vuxit upp som gatubarn i utkanten av Bukarest i Rumänien.

– Jag är himla glad att jag träffade just Elin och Andreea, för de är så bra. De är mitt allt i den här filmen, säger Victor Lindgren.

Han jobbar gärna med amatörer i rollerna och lägger ner mycket tid i castingarbetet för att hitta rätt.

– Det finns en autenticitet i amatörer och när publiken ser en skådespelare de inte känner igen får de påbörja ett nytt möte. Mycket av Elins och Andreeas personer gick rakt in i karaktärerna och det gör att mina små historier också får förändra sig.

Både som filmare och publik föredrar han det socialrealistiska, ”jag knarkar realism”, som han själv uttrycker det, och när det handlar om att visa verkligheten tycker han film är ett oslagbart medium.

– Den kan vara som verkligheten fast ännu mer verklig. Den är folklig, ganska enkel att förstå, når ut till många och det är också fantastiskt att den kombinerar så många olika konstformer. Man kan ha musik, skådespeleri, väva in sina dikter som berättarröst ... Det är som en djävla gryta av grejer och det är väldigt kul. Sen är den också komprimerad på ett fint sätt. Det är inte 600 sidor bok eller en svårsmält opera utan ett ganska direkt och ärligt medium, säger han.

Filmen har redan vunnit Angelospriset på Göteborg Film Festival. Vad betyder det för dig som filmskapare och långfilmsdebutant?

– Jag trodde jag skulle sitta med ett klipprojekt att göra klart på egen hand och lägga ut på Youtube, så nu när det gått bra har jag nästan en känsla av, vem är det jag har lurat? För den har ju landat på fötterna.

Den 22 mars har Till drömmarnas land biopremiär och den kommer också att visas på BUFF (Barn- och ungdomsfilmfestivalen, som startar den 23 mars), där Victor Lindgren också ska medverka i ett par seminarier.

– Jag tycker jättemycket om Buff, det är den bästa barn- och ungdomsfilmfestivalen jag varit på så det känns kul att den ska visas där.

Närmast väntar en tids pappaledighet för Victor Lindgren, men han har redan nya filmidéer.

– Jag skriver på två långfilmer. Ett av projekten kommer säkert bara vara med amatörer, det är den typen av historia. Men i det andra, som också har en invandrartematik, ska Rolf Lassgård och Ing-Marie Carlsson spela. Det kan du skriva så får de höra av sig och fråga, vad fan har du nu hittat på?, säger Victor Lindgren och skrattar.