Kvinnorollen i skottlinjen

Aase Bergs romandebut Haggan handlar om Thelma och Victor. De blir kära, vansinnigt kära. Thelma har en partner, hon lämnar honom. Victor är också gift, han lovar att lämna, men det finns inte mycket tid att fundera på det, paret är upptagna med att skapa och älska och reser tillsammans. Så går det upp för Thelma att Victor kommer stanna i sitt kulissäktenskap. Hon är inte den älskade. Hon är älskarinnan.

Förtvivlad och sårad rämnar Thelma i två delar. Den ena fortsätter att träffa Victor, och hoppas på att han en dag ska ta tag i skilsmässan. Den andra börjar på sin politiska hatskrift. Författaren är Haggan. Hon klankar aldrig ned på sig själv, är rådig, drivs av självbevarelsedrift. Hon är smart, vet hur språket fungerar, kan ta hand om djur. Haggan håller sin fana högt, den pryds av ett symboliskt H, ”de smutsiga blodiga handtecknen för Djävulen och Fuck off!”

I korta avsnitt vecklas Haggans hatskrift ut. Ganska lite handlar om vad som sker mellan Victor och Thelma. Istället lägger Haggan ut texten om mannen, kvinnan och underordning i kärlek.

Med Strindbergs berömda eld som bränsle påminner stilen om Valerie Solanas SCUM-manifest i sitt teoretiserande av kärleken i det patriarkala klassamhället. Vad sägs om: ”Bli aldrig älskarinna, kvinna! Det är din feta politiska plikt.”

Halvvägs in i romanen dyker Rosa Luxemburgs ord ”Den som inte rör sig märker inte sina bojor”. Vid det laget har man förstått att romanen inte bara handlar om hämnd och att out-strindberga Strindberg: ”Hämnd på en enskild gödgris, det är för veklingar, Haggan ger sig inte förrän hon har pulveriserat kosmos”. Nej, det är när Haggan börjar röra sig som bojorna dras åt: hon älskar ju fortfarande Victor. Haggan är därmed inte bara ett krigsrop mot mannens svek, den är också ett vrål av smärta.

När jag förstår det, smälter och kapitulerar jag inför Aase Bergs roman.

Berg har skrivit en klassiker om kärlekens krigföring. I skottlinjen står kvinnorollen, sliten i tu i valet mellan hagga och madonna. Haggan krossar mjäkiga relationsromaner som Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. Hon äter dem till frukost. För Haggan står livet på spel, varken mer eller mindre.

Har jag ingen kritik? Jo – ibland önskar jag att Berg hade stått över att ständigt kommentera sitt eget skrivande. Främst eftersom jag undrar vilket typ av text Haggan hade blivit i en mer gestaltad form. Mindre rolig säkerligen, och kanske mer smärtsam och svårbegriplig. Jag undrar också över Victors fru och den tystnad som omger henne. Bergs analys går inte längre än till att beskriva det sociala och ekonomiska risktagandet som en skilsmässa skulle innebära för henne. Jag vill veta mer om hennes rädsla och handlingsförlamning. Kan inte hon också bli en hagga och ansluta till de svikna älskandes armé?

Nej, tyvärr går det inte. Berg sluter inte leden. Haggan är inte en soldat i en armé. Hon är partisan i ett befrielsekrig, ligger och lurar i bergen. Det är inte enighet utan oberäknelighet som är hennes metod.