Stor igenkänning i böcker för små
Ni vet känslan, när halsen svider och huvudet är tungt men det bara inte går att vara sjuk? Eller känslan när paketet är inslaget och överlämnat, men du helst skulle velat behålla det själv. Och värst av allt, ja nästan förbjuden, föräldrakänslan av att önska bort sitt barn. Finns det verkligen barnböcker om så skaviga känslor? Så klart det gör!
Vi börjar med den jobbigaste. Det är Alma-pristagaren Isol som i Hur ska det gå för Toribio? (Alfabeta) målar upp två helt vanliga småbarnsföräldrar. Tänk om de bara fick sova mer. Tänk om Toribio bara åt utan kladd och slutade protestera så vilt vid kvällsbadet. Alla föräldrar känner igen sig, och frågan är om någon förälder skulle tacka nej om de erbjöds ett pulver som löser allt det där. Men till vilket pris? Isols bok är nästan läskig, slutet makabert men skrattretande. Perspektivet är för ovanlighetens skull föräldrarnas, men barnet vinner till slut. Här finns utrymme för samtal, reflektion – och fniss.
Pirret inför ett kalas är mindre tabubelagt, men i Emma Adbådes Slottet (Lilla Piratförlaget) är det avundsjukan som växer. Varför ska Frej ha ett rött slott när jag bara har ett tråkigt grönt? Emma Adbåge är som alltid på pricken i hemmamiljön, stöket, stressen, vuxnas alla måsten, stojet på kalaset. Allt finns i blyertsstreck och sparsamma färger. Bokens jag får känna jobbigheter utan att det är någon stor grej. Och lösningen blir inte vuxet tillrättalagd utan slutet får skava det med.
I Jag är inte sjuk av Sara Bergmark Elfgren och Maria Frölich (Rabén och Sjögren) finns ingen oväntad tvist. Här är det mötet mellan barn och vuxen, båda lika ovilliga att erkänna att de är sjuka när det finns saker som bara måste göras, som blir poängen. Gliringen, och kanske aha-upplevelsen, ges den vuxna läsaren. För nog är det långt rimligare att grämas över att behöva stanna i sängen och missa ett kalas, än att försöka släpa sig till jobbet med feber?
Sami Saids barnboksdebut, illustrerad av Sven Nordqvist, utspelar sig i författarens hemland Eritrea. Miljöerna i Äta gräs må inte vara lika familjära för alla läsare men känslorna är lätta att sätta sig in i. Törsten när det är torka, vätan när det svämmar över, rädslan för getter med vassa horn och ilskan mot giriga granngubbar som anklagar andra för stöld. Said berättar anekdoter som bildar en helhet och knyts ihop av konflikten med den lurige grannen. Illustrationerna känns lätt igen som Norgqvistska, trots att det är lite mer återhållet och mindre galet finns det detaljer att upptäcka och en klurigt och företagsamt barn att lära känna.
