Snygg men väl överlastad Pokémonskapelse

Så här har du aldrig sett Pokémonfigurerna. Efter en lång rad animerade filmer och en långlivad dito tv-serie har de gått och blivit filmstjärnor. Eller i alla fall så levande som de nu kan bli i flerdimensionell digital skepnad. Ryan Reynolds gör titelfiguren med en röst som ger associationer till en mer barntillåten variant på hans kaxige Marvelhjälte Deadpool, och för en ickefrälst gubbe som undertecknad tillhör det också det mest minnesvärda med denna färgglada matinémaräng.

Fast Pikachu spelar inte förstafiolen ensam. I handlingens centrum finner vi även unge Tim, försäkringstjänsteman i småstadshålan som plötsligt får ett oroväckande meddelande om att pappan på frånvarande distans, Harry är försvunnen. Detta föranleder honom att hastigt och lustigt ta tåget till Ryme City, staden där människor och pokémoner lever sida vid sida i skön (dis)harmoni.

Väl på plats låter Tim motvilligt den smått irriterande detektiv Pikachu slå sina påsar ihop med honom. Den gule figuren är nämligen även så kallad pokémonpartner till Harry, så han har vissa idéer om hur mysteriet ska lösas. En ambitiös aspirerande journalist och hennes märkliga ankvariant Pysduck hänger också på i jakten på svar, och snart klarnar allt.

Jag får nog säga att det smålustiga samspelet mellan människor och pokemons har en tendens att överskugga de mera storslagna inslagen som finns i filmen. Överlag känns förstås denna förvisso snygga skapelse som väl överlastad. Något som förblir tydligt genom hela filmen även om vissa försök till känslosamhet görs för att väga upp allt detta utanpåverk.