Bob Hund krånglar igen

De har lånat instrument av sina fans, gjort en egen opera och gett spelningar i replokaler runt om i landet. Förra året tog de över Malmö Live under hela året för en mängd spektakel. Med Bob Hund kan med andra ord allt hända, precis som på nya albumet 0-100, där bandet låtit publiken vara med och sjunga på vissa låtar.

Mer Bob Hund
Medlemmar: Johnny Essing (gitarr), Christian Gabel (trummor), Mats Hellquist (bas), Jonas Jonasson (synt), Conny Nimmersjö (gitarr) och Thomas Öberg (sång).
Aktuell med: Albumet 0-100 och turné som gästar bland annat Folkets park i Malmö den 25 juli, The Tivoli i Helsingborg den 8 november och Vega i Köpenhamn den 27 november.
Bob Hund om …
… omslaget:
Thomas: – Martin Kann har gjort något som kan vara vad som helst. Är det en farkost som har ramlat ner? Är det någon teknisk lösning? Eller är hjulen symboler för medlemmarna i bandet? Ingen sitter inne med svaret, det är jättekul.
… blivande Bob Hund-klassiker på albumet:
Johnny: – Jag tror på ”Impopulärmusik”, en kanske otippad låt i sammanhanget. Men även ”Vi är såå lyckliga som bara olyckliga människor kan bli”, ”Många bollar i elden” … oj det finns så många låtar. Den jag själv tycker väldigt mycket om är ”Fallfrukt”. Det är en ganska sorgsen låt.
Thomas: – Jag tror också på ”Impopulärmusik”, den kommer nog att bli en sådan låt som man inte förstår med en gång, men om tio år så faller bitarna på plats. Jag är själv förtjust i ”Många bollar i elden”, som är en av de låtar där publiken sjunger med. Och som de klappar! Det låter som att de har dansat flamenco i hela livet, inte något mesigt handgrepp bara.

Tänk dig en stor härlig picknickfilt dit alla får ta med sig vad som önskas och sedan bara sätta igång kalasandet. Visst kanske det är rätter som inte passar ihop, men nog hittar alla sina favoriter. Ungefär så vill Thomas Öberg, sångare i bandet, beskriva Bob hunds nya album 0-100.
– Det är en spretig skiva, men jag är väldigt stolt över den. Däremot var det en rätt besvärlig process fram till att den var klar. Ser man det som en isolerad händelse så var det krångligt. Tittar man på processen från dag ett till nu så var det … också krångligt. Det är ramverket för att vara krångligt, säger Thomas Öberg och skrattar.

Vad var så krångligt?
– Vi har en massa idéer som vi tycker är suveräna när vi kommer på dem. Vi spenderar ju mycket tid i turnébussar och på tåg, och för att slå ihjäl tid så försöker vi leverera lösningar på komplicerade problem. I stunden känns de alltid jättebra, men när vi väl ska utföra dem så är det jätterörigt, säger Thomas.
– Ja vi har ju en sådan härlig demokrati i bandet, så ingen blir egentligen nöjd. Det kan vara ganska slitsamt i stunden och allt tar otroligt lång tid. Först kommer någon med en idé, sedan lyssnar vi på idén, tänker på idén, svarar på idén för att sedan prova idén, haha. Men 0-100 är resultatet när vi kokade ner allt. Det är en skiva som är både varm, vacker, sorgsen och lite elakare än något vi gjort tidigare. Och just spretig förstås med tanke på allas åsikter, säger gitarristen Johnny Essing med ett skratt.

Elak på vilket sätt tycker du?
– Thomas har alltid varit ganska vass i sina texter, men här träffar han väldigt rätt. Även instrumentmässigt så låter vi lite farligare än vad vi har gjort på länge. Nej, det är inte alltid lätt med den viktiga demokratin. I slutänden så tror dock både Johnny Essing och Thomas Öberg att det faktiskt är just denna demokratiska process som också gjort att bandet finns kvar än idag med samma medlemmar som vid starten, trots att de bildades redan 1991. De är helt enkelt ett hållbart band, med en trygghet som gett medlemmarna utrymme att kunna vara både kreativa och nytänkande. Som att de på nya albumet lät publiken vara med och sjunga på ett par av låtarna.
– Vi letade efter ställen att spela in på och då kom vår magnifike trummis Christian Gabel på att vi kunde vara på Orionteatern i Stockholm. Det är en fantastisk lokal, så vi körde två konserter där och då lät vi publiken vara med och sjunga på ett par av våra nya låtar. Alla fick sjunga med i låten första gången de hörde den. Från början var tanken att vi skulle ha en publik med någon från alla åldrarna mellan 0-100, men vi hann inte dra i det då. Vi har dock inte släppt tanken helt än, säger Johnny.

Hur gör man egentligen låtar som man ska kunna första gången man hör dem?
– Ofta är det ju så att låtar som man lär sig direkt avskyr man efter tio minuter. Man tycker att de är banala. Nu ville vi både ha kakan och äta den, och det blev ju bra! Men det är inget jag rekommenderar när man spelar live, haha, säger Thomas.
– Det är det här som är Bob hunds medicin, vi försöker presentera udda former. Vi är lite som en tv-serie som har gått långa perioder, karaktärerna och handlingen förändras. Vi har försökt flytta ut Bob Hund i samhället sedan den gången när vi sålde våra instrument och lånade av våra fans istället. Vi är inte ett band som alla gillar, det krävs att man kommer in i vår värld. Det är som med en Dostojevskij-roman. Slutar man efter fyra sidor får man ingen behållning, men efter 400 sidor kommer den stora belöningen. Det är samma sak med vår musik. Är man uthållig så ser man ett mönster i det som till en början framstod som ren rappakalja, säger Thomas.

Var får ni alla idéer ifrån?
– Framförallt så är vi inte rädda för något längre, vi har ju faktiskt lärt oss att spela nu efter alla år och jag tycker att vi spelar bättre än någonsin. Det gör också att vi verkligen kan vara på alla möjliga scener. Som i en replokal i Växjö eller i en villakällare, men också i stora konserthus, säger Johnny.
– Ja, och det har också varit en ren överlevnadsprincip. Vi jobbar med ganska små medel och har aldrig legat på något stort bolag. Vi har arbetat oss in i medvetandet istället. När vi började var det ganska trendigt med indiepop och det passade vår begränsade budget. Jag brukar säga att vi försöker hitta på nya situationer så att vi får en nybörjartur. Vi spelar mot bättre vetande, nästan, fortsätter Thomas.

Vilka är de viktigaste platserna som du hämtar inspiration till texterna från, Thomas?
– Jag är barnsligt förtjust i bokhandlare och tidningsaffärer. Helst ska det finnas många, många tidningar. Att gå runt i en sådan butik är som att surfa i två timmar. Man får så mycket intryck, allt ifrån hur man tvättar hundar till hur man sköter bilen. Jag brukar köpa tidningar med ämnen som jag inte förstår mig på. Det finns kopplingar i allt. Sedan gillar jag tomma platser där det inte är något folk. Är jag ute på landet så vilken landsväg som helst, är jag i stan så brukar jag ta mig ner till vattnet eller till någon park där det inte är så mycket folk. När det bubblar i huvudet av alla intryck så måste det bara få vara tomt. Den sista platsen är hemma i soffan. Där ligger jag och tänker, och de två första platserna möts där kan man säga.

Hur vill ni två beskriva varandra?
– Thomas har ett väldigt varmt genihuvud. Men han bör lägga lite is på det, säger Johnny och skrattar.
– Det var en fin beskrivning! Jag ska ge Johnny mer ros än ris. I början var han det missförstådda geniet. Han var kall som en isbit, trodde jag!

Du kunde ju ha lånat lite av hans is och lagt på ditt varma genihuvud då?
– Haha, ja det kunde jag ju ha gjort. Men sedan hittade vi nycklarna som öppnade hans hjärta. Johnny överraskar väldigt mycket. Det är den människan som mest har gått från klarhet till klarhet, han är faktiskt min favoritbandmedlem just nu!

Ni har ju genom alla era år som Bob Hund benämnts som Sveriges bästa liveband. Hur håller man liv i något sådant, år efter år?
– Vi är sex galna huvuden, det är bara att sätta igång och spela, säger Johnny.
– Ja, det är en hämningslös barnslig lycka, säger Thomas. När den slår till så finns inget annat. Det är det närmaste magi man kommer. Musikmagi

Mer Bob Hund
Medlemmar: Johnny Essing (gitarr), Christian Gabel (trummor), Mats Hellquist (bas), Jonas Jonasson (synt), Conny Nimmersjö (gitarr) och Thomas Öberg (sång).
Aktuell med: Albumet 0-100 och turné som gästar bland annat Folkets park i Malmö den 25 juli, The Tivoli i Helsingborg den 8 november och Vega i Köpenhamn den 27 november.
Bob Hund om …
… omslaget:
Thomas: – Martin Kann har gjort något som kan vara vad som helst. Är det en farkost som har ramlat ner? Är det någon teknisk lösning? Eller är hjulen symboler för medlemmarna i bandet? Ingen sitter inne med svaret, det är jättekul.
… blivande Bob Hund-klassiker på albumet:
Johnny: – Jag tror på ”Impopulärmusik”, en kanske otippad låt i sammanhanget. Men även ”Vi är såå lyckliga som bara olyckliga människor kan bli”, ”Många bollar i elden” … oj det finns så många låtar. Den jag själv tycker väldigt mycket om är ”Fallfrukt”. Det är en ganska sorgsen låt.
Thomas: – Jag tror också på ”Impopulärmusik”, den kommer nog att bli en sådan låt som man inte förstår med en gång, men om tio år så faller bitarna på plats. Jag är själv förtjust i ”Många bollar i elden”, som är en av de låtar där publiken sjunger med. Och som de klappar! Det låter som att de har dansat flamenco i hela livet, inte något mesigt handgrepp bara.