Rejäl upprustning
Den största upprustningen sedan 1940-talet har föreslagits av försvarsberedningen med den tidigare försvarsministern Björn von Sydow (S) som ordförande. Att det vid undertecknandet på tisdagsmorgonen var bara fyra partier kvar, den ovanliga konstellationen S, MP, V och SD, gav förslaget lägre status. I sak är dock enigheten ovanligt stor, eftersom även de fyra allianspartierna i allt väsentligt står bakom förslaget till ökade försvarskostnader.
Med tanke på den sakliga enigheten om att satsa ytterligare 30 miljarder kronor fram till 2025 (samt fyra miljarder till civilförsvaret) verkar det ha varit förhastat av de fyra att hoppa av beredningen i fredags för att regeringen inte ville skriva under på att finansiera kostnaderna. Nu lär det bli en ny förhandling om pengarna när propositionen ska läggas fram om ett knappt år.
Det viktiga är dock att enigheten är så stor om försvarets inriktning. Att dagens krigsorganisation inte klarar av att möta ett väpnat angrepp är naturligtvis ett underbetyg till tidigare regeringar allt sedan slutet av 1990-talet. Med de förslag som beredningen lägger fram är ambitionen att försvaret ska dels få en ”krigsavhållande förmåga”, dels om cirka tio år klara åtminstone tre månaders försvarskrig. Efter de veckorna hoppas alla på att ha fått hjälp från annan makt (läs Nato eller USA), vilket var den hemliga strategin också under det kalla kriget.
Förslagen innebär utökad värnpliktsutbildning till ungefär dubbla volymen (men ändå inte mer än cirka 8 000 per år), utökning till fyra brigader, jämfört med bara två ofullständiga i dag, och tre nya regementen.
Förstärkningen av civilförsvaret för att öka möjligheterna även att hjälpa till vid fredskriser som stora bränder är inte mindre viktig än den militära upprustningen.
Även om bilden utåt de senaste dagarna varit splittring är enigheten om allt väsentligt viktig att notera – och värna. För det har regeringen nu huvudansvaret.