Många bär Elsa i sitt hjärta

Som tidigare meddelats har Elsa Johansson, Tyringe, avlidit. Sörjd av barn, barnbarn, bror med maka, övrig släkt samt vänner.

”Hon hade aldrig hört vinden susa i träden”. Nej, det är inte någon boktitel utan Tina Qarteys, Elsa Johanssons dotters ord när hon under minnesstunden efter begravningen berättar om sin mamma.

Elsa var dotter till missionärsparet Edith och Anton Jönsson och föddes 1926 i Abessinien (nuvarande Etiopien) där också hon och hennes bror Åke bodde under sina första år.

När Elsa var nio år invaderade Italien Etiopien, hon och Åke skickades ensamma den långa vägen till Sverige för att bo hos en faster i Norra Rörum.

De båda barnens föräldrar kom till Sverige ett år senare och det blev en jobbig väntan för Elsa, men det var också nu hon för första gången mötte den annorlunda svenska naturen, den hon hade läst om i Elsa Beskows böcker, skogen hon hade försökt föreställa sig, suset där som hon aldrig hade hört.

När Elsa var 21 år, 1947, gifte hon sig med Einar ”Joan” Johansson och de fick sönerna Ulf, Per och Björn, men sorgen drabbade familjen, Björn fick bara leva i knappt en månad.

1962 kom barn nummer fyra, Christina. De flesta känner henne som Tina liksom de flesta nog säger Ullik till Ulf.

I början på 50-talet var Tyringe hemort för familjen Johansson. Einar jobbade som ingenjör och Elsa var, som det hette på den tiden, hemmafru.

1952 väckte paret liv i Tyringes slumrande scoutkår och fick snart igång både pojk- och flickkåren.

Elsa tyckte mycket om musik, hon spelade piano och började ge privatlektioner. Så småningom fick hon jobb som musiklärare på grundskolan i Tyringe.

Men från allra första början, då i barndomen i Etiopien, kom hon inte i kontakt med musik så mycket utan det var först när hon flyttade till Sverige.

Hon blev hänförd när hon hörde gregorianska sånger i kyrkan, förklarade hon i ett reportage jag gjorde om henne 1999, några år efter hon hade gått i pension.

I reportaget berättade hon också att hon inte gick någon traditionell musiklärarutbildning utan samlade ihop till sin akademiska titel musikdirektör själv, bland annat gick hon sommarkurser och hon mindes speciellt en där de gjorde musik av sopor.

”Vilket äventyr det var! Det finns så många spännande och häftiga saker runt omkring oss som vi inte tänker på”, sa hon då 1999.

Nu är det 2019 och inbjudna gäster befinner sig på Scoutgården i Tyringe för en minnesstund.

Jag tänker när jag hör Tina berätta om möten med några av Elsas före detta elever, att så fantastiskt många det är som bär Elsa i sitt hjärta, som minns hennes entusiasm, hennes obändiga positivism och kärleksfulla attityd gentemot sina medmänniskor.

Själv är jag en sådan där före detta elev som gärna tänker på Elsa och allt jag lärt mig av henne och trots att jag slutade grundskolan 1976 kan jag fortfarande höra inom mig när hon vill påkalla klassens uppmärksamhet: ”Hörni”, sa hon med sin ljusa röst innan hon fortsatte att berätta vad vi skulle göra.

2006 dog Einar och Elsa kämpade för att bygga upp en vardag som änka. Bara den som varit med om att förlora en livspartner vet hur det är, medan omgivningen får göra så gott den kan för att stötta.

Hon bodde kvar i huset på Albobyggegatan några år till, men sina sista år bodde hon på Hemgården i Tyringe. Hon trivdes väldigt bra där, var omtyckt och fortsatte att sprida sin kärlek.

Tina berättar att om hon och Elsa var iväg någonstans kunde hon säga att ”nej, nu vill jag hem till mina kompisar” och kompisarna var personalen.

Elsa dog den 3 april i familjemedlemmars famn. Minnesstunden i Scoutgården blir en eftermiddag med både skratt och tårar. Ingen lyssnar oberörd på berättelser om Elsa och när Tina frågade om jag ville skriva en minnesartikel om henne i Norra Skåne blev svaret tveklöst ja. Det skulle vara en ära.

Elsas outsinliga källa till kärlek kom från henne själv givetvis, men också från hennes religiösa övertygelse. Hon hämtade kraft från ovan, i slutet av sitt liv verkade hon också ha någon sorts direktkontakt dit, funderar Tina. Till sina barn och barnbarn och troligen än fler har Elsa fört vidare vikten av att tacka uppåt.

– Hon behövde bara peka uppåt så förstod vi vad hon menade, säger Tina och ler.