Forskning blir man aldrig färdig med

Nyligen kungjorde Prostatacancerförbundet vilka forskningsprogram de bidrar med pengar till i år. Sammanlagt fördelar de runt åtta miljoner kronor – mer än någonsin – och Anders Bjartell är en av de forskare som får ett tillskott.

Han har sin dagliga gärning på den urologiska kliniken på Skånes universitetssjukhus i Malmö. Han sysslar med så kallad translationell forskning, vilket kan sägas vara ett nytt namn på en gammal företeelse.

Mycket förenklat kan man säga att man vill se snabbare överföring av resultat från experimentell forskning till nytta för patienterna

– När jag ser mina patienter upptäcker jag vad det är vi måste forska på, säger Anders Bjartell.

– Vi har perspektivet att inom rimlig tid få resultat som kan komma patienter till godo.

Då måste man ju fråga vad som menas med rimlig tid och Anders Bjartell säger att förhoppningen är ett par, tre år.

– Men man överskattar ju alltid hur snabbt det ska gå, så säg inom fem, tio år.

Vad han hoppas kunna åstadkomma är att – i ett första skede – förlänga överlevnaden för patienter med svår prostatacancer. Patienter där cellgifter och strålning inte längre har tillräcklig effekt.

Medlet (galiellakton) man hittat i den nordamerikanska trädsvampen blockerar ett protein som kallas STAT3 och man kan kan då få cancerceller att sluta växa till och sprida sig. Nu arbetar forskargruppen på att framställa och utvärdera nya och effektiva varianter av medlet på kemisk väg.

Om man har framgång med de sjukaste patienterna är en självklar fortsättning att se om medlet har effekt om det sätts in i ett tidigare skede.

Anders Bjartell fick vänja sig vid sjukhusmiljön från sina första levnadsår. På sin arbetsplats på den urologiska kliniken är han så nära Flensburgska barnsjukhuset att han till och med kan se det.

– Jag hade ett medfött hjärtfel och var inlagd där många gånger innan jag var tolv år och opererades.

När det gällde yrkesval fanns det annars inga medicinare att ta efter i släkten, men mamma arbetade på apotek.

Han fick sin läkarutbildning i Lund och Malmö och tillbringade sedan fem år med forskning i Lund och USA. 1990 disputerade han på sin doktorsavhandling i medicinsk cellforskning.

Han sökte sin specialisering inom urologi, som sysslar med urinvägarna och mannens könsorgan.

2005 tog han med familjen till New York för en tvåårig vistelse där:

– Jag fick möjlighet att arbeta på det kanske bästa sjukhuset i världen när det gäller prostatacancer, Memorial Sloan Kettering Cancer Center på Manhattan.

När han återvände till Sverige var det till en tjänst som professor.

Mitt i all denna framgång ställdes han inför en tung sorg. Hans äldste son, då 19 år gammal, dog.

Han tror att han var hjälpt av sina erfarenheter som läkare när han blev tvungen att hantera en sådan upplevelse. Oftare än de flesta andra möter han människor han måste ge svåra besked om cancer och prata med dem om deras oro, rädsla och sorg. Det är ofta svåra samtal.

– Det är viktigt att förmedla att det nästan alltid finns något vi kan göra. Det är det som är det fantastiska med läkaryrket. Det är nästan aldrig vi står handfallna.

Man kan bota sjukdomen eller bromsa upp den. Nya behandlingar ger en bättre överlevnad, med bättre livskvalitet.

– Tidigare levde man kanske två år med en svår prostatacancer – i dag kan det vara fem år eller längre.

– Men vi vill ju göra det ännu bättre, säger Anders Bjartell, som är aktiv när det gäller att pröva nya behandlingar.

Det här är inte första gången det här aktuella forskningsprojektet får pengar av Prostatacancerförbundet. Cancerfonden och Vetenskapsrådet är andra bidragsgivare.

Det är en av de viktigaste uppgifterna man har när man leder ett forskarlag, den att ansöka om pengar för att hålla verksamheten igång. Anders Hellstens lag innehåller ett dussintal personer. läkare, sköterskor, laboratoriepersonal med flera – de arbetar i projektet i olika grad.

Anders Bjartell arbetar direkt med patienter två dagar i veckan.

Den övriga tiden ägnar han åt forskning.

Han reser mycket, är engagerad i forskning även på ett internationellt plan.

Sålunda är han exempelvis chef för Europeiska urologföreningens forskningsavdelning.

I höst fyller Anders Bjartell 60 år. Pensionsåldern närmar sig, men han är långt ifrån klar med jobbet:

– Jag är inte nöjd ännu. Jag vill göra mer innan jag pensionerar mig.

Och forskning blir man aldrig färdig med, den föder alltid nya frågor. Så kanske har de rätt, de som säger att Anders Bjartell aldrig kommer att gå i pension.