Mästerlig action

Drygt två år har förflutit, och det har blivit dags för Keanu Reeves John Wick att lägga skjutvapnen på hyllan. Det var i alla fall tanken. Från producenthåll har antytts att det här var frågan om en trilogi. Slutbilderna i detta alster antyder dock en fortsättning.

Om denna utgåva går tillräckligt bra och varför skulle den inte det? Del två drog trots allt in 171 miljoner dollar, ungefär dubbelt så mycket som första filmen i serien. Trenden är således på uppåtgående, och är det något denna franchise gör så är det att lindra den outnyttjade hungern efter stenhård kompromisslös action av det lika inspirerade som stiliserade over the top-slaget. I Chapter 3 – Parabellum har reglagen vridits upp ytterligare några varv i den strikt regelstyrda yrkesmördarvärld regissören Chad Staheski och manusförfattaren Derek Kolstad valt att förlägga historien i.

Detta tredje kapitel tar i stort sett vid där del två slutade. John Wick är en jagad man med ett pris på fjorton miljoner dollar på sitt huvud efter att ha brutit mot den för utomstående topphemliga kodex som säger att ingen får tas av daga på vissa tydligt uttalade frizoner. Som det vräkiga Continental Hotel i New York där Wick avlivade en synnerligen obehaglig kollega i förra filmens klimax.

Med andra ord ligger vår osannolike hjälte risigt till nu. Han är bannlyst av högre (gangster)makter och ett lovligt byte för alla yrkesmördare där ute. Det har blivit dags att bli fly fältet, men inte förrän han tvingats ge järnet och döda ett helt kompani motståndare på de mest spektakulära och iögonfallande sätt. Vad sägs om en sanslöst brutal och snygg knivfajt i biblioteksmiljö kryddad med ett inslag som ger termen bokslukare en helt ny innebörd? Eller kanske en intensiv svärdduell på motorcykel är mer tilltalande?

Så småningom hamnar Wick i Casablanca. Syftet är att få en slags syndernas förlåtelse av mördarorganisationen Höga Bordets högsta höns, men innan dess hamnar han och gamla bekantingen från förr, Sofia (underskattade Halle Berry) i en magnifikt iscensatt shoot out där knappast något skurkhuvud undgår en kula på nära håll så blodet skvätter. Som bonus har väninnan två högeffektiva schäfrar med en speciell faiblesse för att tugga på mäns skrev som hjälp.

Historien slutar förstås inte där. I det givna klimaxet ska allt som dittills hänt toppas, och det lyckas man väl i ärlighetens namn inte riktigt med. Det blir mycket tjusigt glaskrossande och ännu mer österländsk fajting. För mycket av det goda? Kanske en aning. Men annars tycker jag nog att Wicks tredje kapitel förtjänar sina tills vidare skyhöga nittioåtta procents positiv kritikerrespons på Rotten Tomatoes. Inte illa, får man väl säga. Men så är John Wick: Chapter 3 – Parabellum också en extremt bra actionfilm. Den är noir, neon speglad i regnvåt asfalt á la åttiotalet, fantasifull hämnarorgie, mörkt humoristisk samt lika skamlöst som medvetet överdriven i sin våldsbalettsorienterade brutalitet.

Det är också en ständigt kostymklädd, tystlåten, oftast uttryckslös Keanu Reeves på sitt mest skoningslösa humör, som döljer sina känslor, verkar tåla hur mycket stryk som helst och alltid är i balans.

Det här är helt enkelt en film som följer i föregångarnas spår, och blir ännu en pusselbit i en av de absolut bästa actionfranchiserna de senaste tjugo åren. Chad Stahelski och hans manusförfattare har en vision som de följer, och de vare sig ursäktar sig eller kompromissar. Däri ligger säkert hemligheten till framgången. Men att hävda att det här är något för alla vore förstås att fara med osanning. Inte minst göre sig känsliga knappast besvär.