Det nya, missnöjda Europa
Valdeltagandet i helgens Europaval hamnade över femtio procent och var det högsta på två decennier. I Sverige ökade det till 53 procent. Alla borde rösta, så det är fortfarande på tok för lågt. Men en ökning efter tidiga dystra prognoser om minskat valdeltagande är goda nyheter. Gradvis börjar det sjunka in att Europapolitik är inrikespolitik och påverkar i vardagslivet precis som rikspolitik. Att döma av valresultatet var klimat och migration viktiga frågor för de europeiska väljarna.
Liberaler och populister blev valets segrare. Liberalerna i ALDE-gruppen går upp som vågmästare och blir tredje största grupp med 107 mandat, en kraftig ökning från 68 – utan draghjälp från svenska Liberalerna, som gjorde ett katastrofval och klarade sig kvar med ett nödrop. Även den gröna gruppen ökar från 52 till 70 mandat. Det i riksdagsvalet utrotningshotade Miljöpartiet jublar med fog över resultatet på 11.4 %, även om det är en kraftig nedgång från det förra valets på 15.2 och kostar partiet mandat. Uppgången bekräftar att klimatfrågan varit viktig.
Socialister och konservativa blev både vinnare och förlorare. Socialdemokraternas S&D och konservativa EPP, dit Moderaterna och Kristdemokraterna hör, förlorade röster men är fortsatt de största grupperna, även om de tillsammans inte längre har majoritet. Valresultatet visar alltså samma polarisering som i nationella val och samma missnöje. Kanske bildar de på yttersta högerkanten nu en egen grupp i parlamentet, vilket skulle förskjuta makten ut i kanterna ytterligare.
I Storbritannien tog sig det nybildade missnöjespartiet The Brexit Party in i parlamentet. Missnöjesröstning låg också bakom framgångarna för Liberaldemokraterna, som ses som ett alternativ till Brexittjafsande Tories och Labour.
I Frankrike segrade de högerextrema överlägset och Marine Le Pens Nationell samling fick bättre resultat än president Macrons En marche! Att Le Pen som EU-parlamentariker fick betala tillbaka stora bidragssummor för att hon fuskat kostade hennes parti inga röster. Extremhögern är som sagt nästan skandalresistent. Kanske ser Le Pens väljare ekonomiskt fusk som systemkritik.
Nära, men ingen cigarr. Så kan man sammanfatta valresultatet för populistpartierna i Europa. De ökade, men inte så mycket som de själva hoppas på eller andra fruktat. Flera opinionsundersökningar målade en bild av ett EU där populister och högerextrema dominerade, men tursamt nog fick de fel. Sverigedemokraterna gjorde ett rekordval, men fick ändå inte riktigt så bra resultat som de hoppats på, även om de säkert är nöjda. Detta ger teorin om att populistpartier och högerextrema inte kan ta sig upp över 20 procent i Sverige ytterligare merit.
Det verkade innan valdagen sannolikt att Vänsterpartiet skulle få två mandat. Att det inte blev så ställer följdfrågan om varför vänsterväljarna inte är beredda att ta steget fullt ut och rösta på det som Vänsterpartiet i Malmö inför 1 maj kallade ”riktig vänster”. Kanske är svenska socialdemokrater inte riktig vänster och stannar därför moderpartiet även när det går åt höger.
En av teorierna om varför det inte gick lika bra för Kristdemokraterna som de hoppats på är att de fick för mycket verbalt stryk av Centerpartiet. Men KD skadade sig själva. Partiet är till skillnad från SD inte skandalresistent. Långt ifrån alla KD-väljare är abortmotståndare. Det finns ett begränsat väljarstöd för inskränkningar i kvinnors rätt att bestämma över sin egen kropp i Sverige. Att andre vice partiledare Lars Adaktusson röstat mot aborträtt i 22 fall trots att abortmotstånd inte är partiets officiella linje ger dessutom intryck av ett splittrat parti. Väljarna vet inte vad de får om de röstar på KD i Europavalet.
