Mer melankoli över Lundells vardagar

I en uppföljare till 2017 års Vardagar fortsätter Ulf Lundell att dela med sig av sitt liv på Österlen. Och precis som i Vardagar ett handlar det om både smått och stort i en turbulent värld, såväl invärtes som utvärtes.

Betraktaren Ulf Lundell sitter återigen på sin gård och skärskådar nutiden, dåtiden och i viss mån den osäkra framtiden. Jag skrev om Vardagar ett för ett år sedan och i stort följer han samma koncept. Självbiografisk lyrikprosa kallade jag då det skrivsätt Lundell använde, och det fortsätter han med.

Korta meningar, ibland bara ett subjekt, ett predikat, inga skiljetecken och det fungerar än. Rytmen i texten finns fortfarande där, om än något upplöst och vagare i gunget.

Han pratar om att förlaget vill ha boken som ljudbok, om sin motvillighet, omöjligheten i att läsa upp texten, att den ska förlora sin musikalitet. Och det är förmodligen sant, ändå gör han det. Även han slav under den mammon han föraktar, och han erkänner det.

Där finns andra olikheter i de två delarna. Tvåan är betydligt mer melankolisk, vagare, sorgligare och hopplösare. I ettan svingades vilt åt höger och vänster, uppåt och neråt. Nu jabbar han lite tröttare. Visserligen får Trump och etablissemanget sina välförtjänta, beskärda delar, och det svenska valet dissekeras med kirurgisk precision, men i övrigt känns Lundell mer uppgiven än tidigare.

Det bittert arga har i delar övergått i allmän kverulans. Åldern känns och besöken på vårdcentralen blir viktigare och viktigare. Han ifrågasätter boendet. Ska han flytta tillbaka till Stockholm, blir han mindre ensam då? Det är inte utan att jag till viss mån saknar bitskheten. Den gav trots allt en viss nerv åt läsandet, oavsett innehåll.

Det förekommer också sådant som känns viktigt och angeläget. Han ger sig ilsket in i politikens irrgångar där åsikterna alltmer kantrar åt höger och dess populism, parallellerna med 30-talets fascism, girigheten, omänskligheten.

Han filosoferar och citerar, bland annat filosofie doktor i nationalekonomi Joakim Sonnegårds oerhört välskrivna och tankeväckande artikel i DN om huruvida demokratin och det egalitära samhälle som vi faktiskt strävat efter i århundraden ifrågasätts, oerhört.

Då och då inflikas berättelser om barndomen. Nu är det i ren prosa. Minnesfragment, anekdoter och längre historier fungerar som förmenta nycklar till nuet. Men de passar inte i några som helst nutidslås. Dåtiden ger inga ledtrådar till nuet. Den känns snarast som en idyllisk bakgrund mot den mörka nutidskuliss Lundells beskriver.

Och så har vi kärleken, den som ligger som en mörk ton och brummar missnöjt. Uppbrottet från” S”. Svårigheten att få distans och avbrott med någon som arbetar för en, återfallen både i förhållandet och när det gäller alkoholen.

Den gör ont i en som läsare. Liksom i resten av boken känner man saknaden och smärtan trots att det aldrig grävs, fläks ut och utlämnas. Eller kanske därför