Lands­bygden be­hövde or­ga­ni­seras

För 100 år se­dan be­slutade riks­dagen om all­män och lika röst­rätt. I sön­dags var det ock­så 100 år se­dan Svenska Lands­bygdens Ung­doms­för­bund, nu­me­ra Cen­ter­par­ti­ets ung­doms­för­bund, bildades i Näs­sjö.

Det kan inte ute­slutas att det andra del­vis var en följd av det första. Att den all­männa röst­rätten var på väg skulle ge även lands­bygdens många bön­der och pi­gor, tor­pa­re och små­bru­ka­re röst­rätt. Det gjorde be­hovet för lands­bygdens folk att or­ga­ni­sera sig tyd­ligt.

Men det fanns be­tyd­ligt fler or­saker, vilket upp­märk­sammades när CUF för­ra helgen firade sitt ju­bi­le­um på sam­ma plats som bil­dan­det.

I mitten av 1800-talet bodde de flesta svenskar – 90 pro­cent – på lands­bygden. 75 pro­cent ar­betade i jord­bruket. Men i slutet av 1800-talet kom både in­dust­ria­li­seringen och ur­ba­ni­se­ringen i gång på all­var. I bör­jan av 1900-talet märktes ef­fekterna tyd­ligt.

1910 brukar räknas som Cen­ter­par­ti­ets fö­del­se. Då skrev Carl Berglund upp­ropet Bröder låtom oss enas med upp­ma­ningen till jord­bru­ka­rna att ta sina po­li­tiska och so­ci­ala in­tres­sen ”i egen hand” som in­du­strin, ka­pi­talet och ar­be­ta­rna re­dan gjort. Som följd av upp­ropet bildades Bon­de­för­bun­det 1913 och Jord­bru­ka­rnas riks­för­bund 1915. 1917 kom båda in in i riks­dagen.

De slogs 1921 sam­man till ett par­ti.

Den 26 au­gus­ti 1917 bildades den första avde­lningen i det som blev SLU i Läc­ke­by i Kalmar län. Fler av­del­ningar bildades de nä­rmaste åren, först i Små­land och Halland, se­dan ock­så i Skåne och i resten av landet. Den 9 juni 1919 bildades för­bun­det.

Ur­ba­ni­se­ringen och in­dust­ria­li­seringen drabbade lands­bygden ge­nom av­folk­ning och ökad kon­kur­rens om ar­bets­kraften. De högre löner och den ut­veck­ling av sam­häl­let med sko­lor och an­nan ser­vi­ce som nu in­leddes kom inte lands­bygdens folk till del. Jord­bruket började ses som gam­mal­mo­digt och de som flyttat såg ofta ned på sin gam­la hem­bygd.

Det gjorde att bon­de­par­tiernas pro­gram talade myc­ket om att skapa rätt­vi­sa och rätt­fär­dig­het, så att även lands­bygden kun­de ut­vecklas. I den nya ung­doms­or­ga­ni­sa­tionen SLU:s pro­gram talades det om att samla jord­brukets och lands­bygdens ung­dom för ”ett rikt ung­doms­liv”. Or­ga­ni­sa­tionen skulle för­ut­om po­li­tiskt upp­lys­nings­ar­be­te ock­så skapa ”goda och för­ädlande för­strö­el­ser” och till­go­do bild­nings­in­tres­set. Fri­tids­ak­ti­vi­teter, täv­lingar och stu­di­er do­mi­ne­rade ung­doms­or­ga­ni­sa­tionens verk­sam­het. Fost­ran och bild­ning var nyc­kel­orden.

För att verk­sam­heten skulle kun­na be­drivas be­hövdes ock­så nå­gon­stans att vara. Men kyr­kan och fri­kyr­korna ville ofta inte låna el­ler hyra ut sina lo­kaler till en ny po­li­tisk or­ga­ni­sa­tion. Där­för byggdes ide­ellt den första byg­de­gården av en SLU-avde­lning, ock­så för hund­ra år se­dan – Ås fö­re­nings­gård utan­för Vär­na­mo. När fler byggts kun­de Byg­de­gårdarnas riks­för­bund bildas.

För att bättre or­ga­ni­sera stu­di­erna bildades Svenska Lands­bygdens stu­die­för­bund, som nu­me­ra heter Stu­die­för­bundet Vuxenskolan.

Tack vare or­ga­ni­sa­tionerna fick lands­bygdens folk del av sam­häl­lets ut­veck­ling.

Den aktuella de­batten visar att lands­bygden ändå inte har rik­tigt lik­vär­diga vill­kor ens i dag.