Hyfsad kompromiss
Till slut lyckades EU:s stats- och regeringschefer kompromissa fram en ny uppställning ledare för de olika EU-organen.
Det viktigaste med förslaget är att EU-parlamentets ultimatum om att ny kommissionsordförande ska vara en av EU-parlamentets toppkandidater skrotas. Motståndet mot den största partigruppen EPP:s kandidat Manfred Weber var för stort både bland regeringscheferna och i parlamentets andra partigrupper för att han skulle kunna bli vald. Inte heller den näst största gruppens kandidat, Frans Timmerman (S), kunde accepteras av tillräckligt många, främst av politiska skäl. Därmed måste Europeiska rådet gå utanför parlamentets ramar och, som fördraget säger, utse sin egen kandidat.
Problemet är att EU-parlamentet måste godkänna den nye kommissionsordföranden, och det finns i parlamentet de som vill tvinga fram en ordning där parlamentet har större makt. Det gör det osäkert om kompromissen får parlamentets godkännande.
Visst kan man ha synpunkter på de föreslagna, men som helhet är det en rimlig kompromiss mellan olika politiska inriktningar och mellan olika delar av EU. Viktigast är att nu föreslås för första gången en kvinna, Ursula von der Leyen, som ordförande för kommissionen, liksom en kvinna, Christine Lagarde, som ECB-chef. Därmed blir två av de fem högsta ledarna i EU kvinnor, vilket har betydelse i den mansdominerade Europeiska unionen.
Ursula von der Leyen är en av Angela Merkels främsta förtrogna och kan överbrygga det tomrum som uppstår när Merkel lämnar som tysk kansler om några år. Noterbart är också att i den slutliga (?) kompromissen saknas företrädare för de gamla öststaterna. Med den alltmer auktoritära inriktningen i flera av länderna är det också en viktig signal.
Om parlamentet säger ja till von der Leyen visar det att EU fortsätter fungera i den mer splittrade politiska situationen. Om inte blir det en större kris än brexit.
