Kan välfärden rädda S?
Magdalena Andersson, som vikarierar för Stefan Löfven när han bojkottar Almedalen, hade en ”billig” nyhet” att presentera på sin presskonferensen. Regeringen ska tillsätta en välfärdskommission där kommuner och landsting tillsammans med fackförbunden ska försöka lösa de problem som en allt äldre befolkning leder till.
För Socialdemokraterna är det tacksamt att prata om välfärden. Det är ”hemmaplan”, och genom att peka på stora behov för barn och äldre kan moderata skattesänkningsförslag angripas med viss trovärdighet.
Nu pekade hon och civilminister Ardalan Shekarabi på att åldersgruppen över 70 år, den som en tidigare finansminister, Pär Nuder, kallade köttberget, växer de kommande åren och därmed också behovet av äldreomsorg och sjukvård.
Samtidigt ökar inte antalet i arbetande ålder lika mycket och i huvudsak tack vare invandringen. Det blir alltså viktigt att invandrarna snabbt kommer in på arbetsmarknaden och bland annat kan ta de jobb i offentlig sektor som nu saknar kompetenta sökande.
Enbart i äldreomsorgen behövs 80 000 fler anställda fram till 2022, och för hela den offentligt finansierade välfärden beräknas att hälften av den totala sysselsättningsökningen behövs.
Kommissionen, där man kan notera att privata företag inom välfärdssektorn inte ska få vara med, ska bland annat se över lagstiftning som kan försvåra en effektiv organisering och också ifrågasätta alla riktade statsbidrag, som ses som ett problem av kommunerna. Det är välkomna öppningar från regeringen, som annars, oavsett politisk färg, gärna vill detaljstyra. Men förslag på det senare området får inte dröja till hösten 2021, när kommissionen ska vara klar.
Det finns sakligt många goda skäl för att i en kommission föra samman staten, kommunsektorn och de fackliga organisationerna, oavsett om S hoppas ta politiska poäng på problemformuleringen. Ansvaret för välfärden måste utan tvekan tas gemensamt.
