Barnläkare med fäbless för swing

Om vi tar huset först; hon har sett det nästan så länge hon kan minnas. Det står på gården som familjen flyttade till redan när hon var sex år gammal. Hon berättar att det är en gammal drängbostad, men att ingen har bott där på åtminstone 50 år.

– Det har varit förråd.

Hon har bott en tid i Helsingborg.

– Men när jag började arbeta i Lund för snart ett år sedan fanns det ingen anledning att bo kvar där.

Så därför har Josefin Björk Werner återvänt till Billinge, där arbetet med att göra huset, med anor från 1700-talet, till en modern bostad är i full gång. Modern, ja. men hon vill göra det med respekt för dess historia.

Hon är barnläkare och arbetar på Lunds lasarett.

– Som liten ville jag bli veterinär. Vi har alltid haft djur och jag hjälpte till när de blev sjuka.

Så småningom bestämde hon sig alltså för att ägna sina omsorger åt människor i stället och bli läkare.

– Jag bestämde mig ganska tidigt under utbildningen för att bli barnläkare. Barn är härliga, raka, direkta att arbeta med – det är svårt att inte tilltalas av att arbeta med barn.

Hon studerade medicin i Lund och har gjort både sin AT-tjänstgöring och sin ST, specialiseringstjänstgöring, i Helsingborg.

– Nu har jag varit på Barnhjärtcentrum i Lund i snart ett år, arbetar med barn med hjärtfel.

När Josefin kör till jobbet är det ofta med en sång på läpparna. Då handlar det inte alltid om en vanlig trall, utan om målmedveten övning, skalor, olika röstövningar.

– Jag försöker träna åtminstone en halvtimme om dagen, men ibland får jag nöja mig med att sjunga i bilen till jobbet.

För musiken tar också mycket plats i hennes liv. Den kunde faktiskt ha blivit hennes huvudsyssla; på Lars-Erik Larssongymnasiet i Lund läste hon naturprogrammet med musik.

– Jag stod och valde om jag skulle satsa fullt ut på musiken – det är ett så starkt intresse.

– Men då hade jag nog saknat läkaryrket. Och så är jag kanske lite feg; det är så tufft att få det att gå ihop som musiker.

Hon har blivit matad med musik sedan hon var liten.

– Mamma sjunger, pappa är musikalisk. Han köpte cd-skivor till mig när jag var riktigt liten – Billie Holiday, Monica Zetterlund ... Sådant jag kanske inte förstos att uppskatta då.

Hon började sjunga i kyrkokören, tog sånglektioner. Hon gick tidigare till skolan än de andra eleverna, bara för att kunna spela på pianot där.

– Det var bara jag och städerskan i skolan på morgonen. Hon städade, jag satt och plankade.

Även om Josefin i slutändan satsade på läkarbanan fortsatte hon att sjunga i olika sammanhang. På fester, på bröllop, på begravningar. Kom genom det i kontakt med andra musiker och hon berättar att det var genom dem som hon kom att älska storbands- och swingmusiken.

Samtidigt medger hon att det nog är lite pappas fel också, de där skivorna han såg till att hon fick lyssna på.

Hur som helst; för ungefär tre år sedan bestämde hon sig för att starta ett band med den inriktningen och The Joyful swing band föddes.

På senare tid har hon också bildat Old-fashioned love trio, en lite mindre ensemble, men med inspiration från samma epok: jazzens 30- och 40-tal.

Det är med den senare ensemblen hon just nu håller på att spela in sin första skiva. Med jazzstandards, men annan musik som de knådat om till sin stil, med musik som hon har skrivit själv, i den tidsandan.

– Jag hoppas den är färdig i höst, säger hon.

Hon och banden vill också med kläder, frisyr och annat ge en smak av den tiden. Faktiskt, berättar hon, behöver hon inte leta klänningar bland begagnat och vintage – de går att fixa till sådant man hittar i vanliga butiker så att det ger rätt intryck.

Men en del jobb inför framträdandena blir det:

– Det är frisyren som det är mest jobb med. Det gör min barndomskompis Tove.

Man måste ju fråga om hennes intresse för swingmusik har något att göra med att en annan känd representant för stilen, Gunhild Carling, bor alldeles i närheten.

– Faktiskt inte. Det är en ren tillfällighet.

Vad är det då som gör att Josefin fastnat för den stilen?

– Det är glad musik. Det är musik man både kan lyssna på och dansa till. Det är något i svänget, något som gör att man inte riktigt kan stå still.

Och jo, hon dansar faktiskt själv lindy hop, ett av de mer ansträngande sätten att röra sig över ett dansgolv.

Det händer för övrigt att hon och något av banden spelar där det dansas lindy hop, eller – för all del – annat.

De spelar på festivaler, jazzklubbar, hotell och restauranger, privata tillställningar och alla möjliga sammanhang. I sommar kan man höra henne på flera ställen i Skåne.

Nästa år har hon en speciell plan:

– Jag planerar en konsertserie med storband. Jag ska ha ett planeringsmöte med Dunkers kulturhus i Helsingborg till hösten; jag har fått flera företag att ställa upp som sponsorer. Vi ska spela på åtminstone fyra ställen i Skåne, gärna fler. Överskottet ska gå till Hjärtebarnfonden.

Innan dess ska hon ha flyttat in i sitt nya hem:

– Det enda tråkiga är att jag inte får plats med en flygel. Men jag tänker skaffa en trattgrammofon.