Han vandrade i tre dygn

I Stephen Kings roman Maratonmarschen vandrar 100 pojkar utan avbrott - med vetskapen att de avrättas om de avbryter. Det som tidigare hette Fotrally har nu bytt namn till just Maratonmarschen. Precis som i Kings roman handlar det om att vandra dygnet runt utan raster. Till skillnad från i den fiktiva berättelsen är det i Stockholm bara en tävling och inte på liv och död.

I månadsskiftet avgjordes Maratonmarschen 2019. På tredjeplats slutade Roman Matus, 30, från Hässleholm – efter att ha vandrat nonstop i 74 timmar och 20 minuter.

– Det var jättetufft, ojojoj. Där var ju en massa olika väglag och jättestor variation på vägen.

Tanken var att Roman skulle ställt upp redan för fem år sedan. Då blev det dock inget och när han var i kontakt med arrangören i år fick han beskedet att biljetterna var slutsålda.

– Då förklarade jag att jag har jobbat 200 procent i fem års tid och att jag har en jäkla vinnarskalle. Då sa han bara att jag skulle sätta in 850 spänn så skulle jag få en biljett.

Förberedelserna började i samband med att anmälan gjordes i december. Roman Matus fimpade då ciggen och fortsatte sedan med att läsa på om vad han behövde, inhandlade material och gick promenader på tre mil varje dag.

– Jag ansåg att om jag skulle göra mer än tre mil så skulle jag skada mig, så jag tyckte att tre mil var jättelagom.

Den 28 juni gick startskottet från Villa Källhagen på Östermalm. De 202 deltagarna började då vandringen runt Mälaren. Via städer såsom Södertälje, Strängnäs, Eskilstuna, Västerås och Enköping var Roman Matus sedan en av blott fyra deltagare som 72 timmar senare avslutade första varvet genom att komma tillbaka till Villa Källhagen.

– Jag hade mina 150-kronorsskor som jag gått in i när jag jobbat. Så var sjätte timme pendlade jag mellan två stycken 150-kronorsskor som jag jobbat i.

Medan känslan av vilken prestation han stått för var det bästa med loppet var värken i fötterna värst.

– Det absolut värsta var fötterna, när man gick på massa olika väglag och stenar. Smärtan som uppkom. Jag fick ont redan efter sex timmar och sen fick jag leva med smärtan.

I marschen gick samtliga deltagare mellan två funktionärer, med 100-200 meters mellanrum mellan funktionärerna. Var sjätte timme hade de rätt till support i form av mat och dryck från närstående i publiken.

Roman Matus hade dock åkt upp själv och nöjde sig med att plocka upp mat från sin väska. Men bara under det första dygnet. De två sista dagarna åt han knappt alls.

– Jag åt ju bara lite nötter och sådär, säger 30-åringen och förklarar att han hade byggt upp en fettdepå inför tävlingen.

Toalettbesök sköttes i rullande bajamajor och varje dygn hade de tävlande rätt till sammanlagt 24 minuters toalettid. Roman? Han nyttjade elva minuter. Totalt. Ett enda toalettbesök blev det, annars kissade han längs vägen istället. Toabesöket blev dock minnesvärt.

– Då körde toabilen på ett gupp. Då fick jag kramp i fyra timmar. Jag haltade och dansade i fyra timmar innan det försvann.

Fyra tävlande klarade som nämnt 72-timmarsgränsen. Inom loppet av en timme valde de dock alla att bryta.

– Jag ville komma topp tre. Jag skulle egentligen ge upp efter 72 timmar men jag gick för att komma topp tre.

Bara sex minuter efter att fyran Jonatan Nordebo brutit avslutade också Roman Matus loppet, när klockan tickat upp på 74 timmar och 20 minuter.

– Då var jag helt slut. Jag hade inte ätit på nästan 50 timmar. Jag var ett tomt skal. Då halkade jag och skadade benet ganska rejält, så då kom ambulans och tog hand om mig.

När han avslutade loppet led 30-åringen av brist på vätska, salt, mat, protein och vitaminer.

Utöver det låste sig benet och Roman fick därför tillbringa en vecka på sjukhus i Stockholm.

Någon längre sömn blev det dock inte i Stockholm. Trots att han vandrat konstant i mer än tre dygn kom Roman att vara vaken i ytterligare tre dygn, adrenalintyngd av tävlingen, innan den välbehövliga sömnen kom.

– Jag är väldigt stolt över min prestation, det är jag, säger han och är tydlig med att han inte är bitter över att det bara skilde 46 minuter till förstaplatsen.

Förhoppningen är att han nu ska kunna inspirera andra.

– Jag vill gärna sporra andra för jag har haft ett missbruk i åtta år men sen ett år tillbaka har jag inte rört någon drog alls. Mitt mål är att sporra andra att lyfta sig till ett bättre liv och blicka framåt

Roman tycker däremot inte att någon bör följa i hans fotspår, och gå Maratonmarschen. Han själv kommer åtminstone inte ställa upp igen.

– Jag rekommenderar ingen att göra detta. Det är en dåres tävling, skrattar han.