Bitterljuv historia som drabbar hårt

Efter Elena Ferrantes jättesuccé med romansviten Neapelkvartetten finns det en stor nyfikenhet på italiensk litteratur världen över. Till skillnad från Ferrante, som ju är en pseudonym, vet vi vem Rosa Ventrella är. Hon bor i Cremona och är lärare i italiensk litteratur.

Historien om en anständig familj är hennes tredje roman, men den första på svenska. Del 2 kommer ut i Italien i sommar och i Sverige nästa år. Det är redan nu klart att de båda romanerna ska filmatiseras.

Maria växer upp med sina äldre bröder Giuseppe och Vincenzo i kuststaden Bari. Det är 80-tal och uppväxten vid havet skulle kunna vara idyllisk, men den präglas av våld och styrs av den lokala maffian. Marias pappa är fiskare. Han är dominant och hård men älskar böcker och amerikansk film. Mamman är en sliten fiskarhustru, som hoppas på ett bättre liv för dottern. Marias bäste vän är Michele, son till stadens mest fruktade familj.

Vänskapen mellan de båda ungdomarna växer sig starkare och utvecklas till kärlek, en kärlek som är omöjlig. På samma gång ökar fiendskapen mellan de båda familjerna.

Marias kamp för att som barn bemäktiga sig och begripa världen skildras helt utan sentimentalitet och vi får uppleva hennes ångest och hjälplösa vrede under uppväxttiden. Tack vare den känsliga ödmjukheten i romanen grips jag ordentligt av Marias öde.

Hon försöker göra uppror i ett auktoritärt, kvinnoförtryckande samhällssystem, där hon själv är ett offer. Till sist förändras hennes liv för all framtid och hon kommer till insikt, vilket gör Historien om en anständig familj, denna bitterljuva historia, även till en bildningsroman. Humorn, ironin och kärleken är tre viktiga motiv hos Ventrella.

Historien om en anständig familj är en vacker och intensivt berättad familjesaga, en rik roman med mycket liv, doft och känsla. Här finns både en skarp tidsmedvetenhet och en engagerad lidelse, när Ventrella skriver om 80-talets Italien. Det precisa och välbalanserade språket bildar grunden för den starka närvarokänslan i miljöer och situationer, som hon lyckas förmedla. Hon har ett drastiskt sätt att skildra olika typer av mänsklig svaghet, men också deras längtan efter något annat.

Romanen blir till en ganska traditionellt berättad historia, där innehållet är viktigare än den annorlunda formen.

Det är närheten i den psykologiska skildringen och språkets sinnliga påtaglighet som gör att texten drabbar mig så hårt. Ventrella är en ytterst god berättare och blev för mig en mycket angenäm ny bekantskap.