Hanna vill lyfta pensionärerna

Hanna kommer från början från Marks kommun i Västra Götaland men flyttade till Lund för fem år sedan för att plugga till socionom. Nuförtiden är hon lägerchef på ett konfirmandläger, ska snart vigas till diakon och bedriver dessutom instagramkontot Älskade pensionärer.

– Det kom från att jag under min socionomutbildning fördjupade mig mot socialt arbete med äldre. Och då blev det så tydligt att pensionärer i svensk media framställs i en väldigt negativ klang. Antingen så är det fryst mat, eller så är det färdtjänst som inte dyker upp eller överstressade undersköterskor. De framställs som en väldigt homogen grupp, förklarar Hanna bakgrunden till varför hon startade kontot.

Så hon ville se vad hon kunde göra för att motverka den här bilden och bestämde sig därigenom att starta Älskade pensionärer.

– Först blev jag lite rädd för jag tänkte att det här är jättesvårt och det är ju ingen som kommer vilja vara med i det här.

Men så blev det inte. Lite mer än ett år senare har hon nu intervjuat runt 70 pensionärer och är snart uppe i 400 följare. Många av dem är unga.

– Det är ju väldigt kul för de unga för de följer ofta en hel del kändisar. Så då blir det här lite av en motpol.

Hennes kärlek till pensionärer började redan som liten.

– Jag gick inte på dagis när jag var liten och min lillebror kom först när jag var fem år. Så jag har ju underhållit mig själv alltid och då var det ju pensionärerna som var lediga.

När mamma inte längre var kul att leka med blev det istället att hon umgicks med de gamla i grannskapet. Hanna beundrar dem för deras vishet och brukar ibland skämtsamt kalla sig själv för pensionär.

– Pensionärer har ju ofta tid att sitta ner och snacka mer än vad stressade medelålders människor har.

En av ledarna på konfirmationslägret hade efter att han läst hennes inlägg blivit inspirerad att sätta sig ner och fika med en pensionär i veckan. Ett av hennes mål med kontot är just att uppmuntra människor till att umgås utanför familjen mellan generationsgränserna.

– Det är ju det här med att komma närmare livet och varandra. Vi pratar ju jättemycket om den här emotionella upplevda ensamheten i Sverige. Att människor känner sig så ensamma trots att de har tusen vänner på facebook.

Hanna tror att en stor del av problemet ligger i att människor inte vågar prata med varandra om sånt som inte är så lätt i livet. I och med projektet har hon förstått att folk ofta är för stressade för att lyssna.

– Jag tror att när vi vågar dela saker med varandra som är jobbigt, då uppstår det något som är väldigt vackert och då kan vi bli äkta människor, jag tror vi längtar efter att bli äkta och hela. Jag vill uppmuntra människor till att våga leva äkta liv.

Flera av berättelserna är långt ifrån solskenshistorier.

– Vissa har ju pratat om väldigt tunga saker, självmordstankar och mångåriga depressioner.

Hon tar upp ett specifikt exempel på en man som kom fram till henne för några veckor sedan och berättade att det var många som hade kommit fram till honom i efterhand och tackat honom för att han delade med sig. Han ville i sin tur tacka henne för att hon fick honom att våga.

– Det känns ju bra att kunna använda sociala medier på ett sånt här meningsfullt sätt. Det blir ju ofta det här med att visa upp hur bra man har det. Men jag tycker om att känna att saker är meningsfulla och det gör jag ofta i det här.

Hon lägger upp ett porträtt i veckan och har inga planer på att sluta. Anna-Stina Thagesson är från Broby och identifierar sig själv som livsnjutare snarare än pensionär. Hon är en av de framtida personer som kan komma att dyka upp på instagramsidan. Men själv har hon inte instagram.

– Du talar med en mycket antik person, säger Anna-Stina Thagesson med en skämtsam allvarlighet.

– Jag har inte dator eller nåt sånt. Jag har skaffat mobiltelefon nu, den kan jag ringa med över hela Sverige och det är jag tacksam för! Så nu ringer jag mycket, fortsätter hon.

För Hanna Persson så betyder mötena med människor allra mest.

– Jag kommer ihåg vartenda intervju. Alla tårar som har fällts, skratt och alla kaffekoppar. Det är fantastiskt att få möta människor på det här sättet. Jag känner mig jättevälsignad. Jag tänker att alla människor har gåvor som vi har fått, saker som vi är bra på. Då behöver man ibland tänka: ”Hur kan jag förvalta detta på bästa sätt?”

Hon känner sig stor glädje och tacksamhet till pensionärerna över att få lov att göra detta.

– Det är liksom de som gör grejen och det är de som ska ha cred för detta! Jag har tack vare dem blivit mer ödmjuk inför livet och alla livsöden, och det är något jag hoppas att fler vill bli.