Rika flyttar problem

För femton år sedan gick debattens vågor höga kring uttrycket ”social turism” där bland annat dåvarande statsminister Göran Persson uttalade sig om övergångsreglerna för de då nya EU-medborgarna. Nu använder en socialdemokratisk riksdagsledamot, Mikael Dahlqvist, uttrycket ”social export” i en intervju med Kvällsposten. Nu syftar orden på människor som bor i Sverige och som hänvisas till andra kommuner där det är lättare att hitta boenden. Ofta hänvisar socialtjänsten i rika kommuner till kommuner som har tomma hus, lediga lägenheter och med relativt låga hyror. Då blir det lätt en ond cirkel för kommunen som är mottagare, då deras socialtjänst kopplas in för försörjningsstöd och annan hjälp. Dahlqvist, från värmländska Hagfors, vill förbjuda rika kommuner att överlåta problemen på fattiga kommuner, något som nog blir rejält komplicerat att uppfylla om han skulle få gehör för sin önskan.

Detta är inget nytt fenomen, även om det idag kanske används mer systematiskt av hårt ansträngda socialtjänstemän. Det har alltid varit både en möjlighet och fara för kommuner som haft lediga bostäder, antingen i tätorterna eller på rena landsbygden. Möjligheten är kanske uppenbar, för att få nya kommuninvånare eller för att få invånare att stanna krävs olika sorters boenden. Men samtidigt är faran lika uppenbar – är det för många billiga (och ofta dåligt skötta av mindre seriösa hyresvärdar) bostäder riskerar kommunen att få in låginkomsttagare och mottagare av försörjningsstöd i alltför stor utsträckning. I kommunkrisen i början av 90-talet revs lägenheter, bland annat i Bjuv, säkerligen av oro för detta.

Det är därför mer än angeläget för kommuner att ha goda samarbeten med hyresvärdar för att undvika områden som drar till sig ”social export”. Välskötta hus, även om de är billiga, bidrar till en välskött tätort. Det går att jämföra med New Yorks framgångsrika arbete med klottersanering. Fräscha lokaler utan klotter lockar till att hålla området fortsatt rent och fräscht.