Vill föra historien vidare

– Jag minns att jag tyckte det var fascinerande att så många började jobba här och sedan stannade kvar till pensionen, säger Solveig Nordh och blickar ut över området som sedan 1984 är Brios Lekoseum.

Själv hade hon tänkt sig att arbeta här i ungefär tre år, för att sedan fortsätta vidare i yrkeskarriären.

– Men det visade sig att även jag stannade kvar, säger hon och spricker upp i ett stort leende.

Solveig Nordh kom till Osby i slutet på 70-talet. Dessförinnan är hon uppväxt i Skellefteå, till en början på sin farmor och farfars gård i Örviken, strax utanför staden.

– Min farmor stod mig väldigt nära. Hon var nästan som en extramamma, berättar Solveig.

På en fest hos goda vänner i Stockholm träffade hon kärleken; en man från Osby som snart fick henne att flytta söderut.

– Jag tänkte att en människa härifrån inte skulle klara av de mörka vintrarna där uppe. Det är ett helt annat klimat.

Att komma till Skåne var en upplevelse för Skelleftedottern, som snabbt började uppskatta de mörkare sommarkvällarna och doften från trädgårdarnas grönskande blomster vid skymningen.

– Jag kan dock sakna vårvintern uppe i Skellefteå. Snön ligger kvar på marken och himlen är så blå som den bara kan bli. Snön gnistrar och människor är ute med skidor eller spark. Det är magiskt.

Efter en kort period som lärarvikarie på en skola i Broby kände Solveig att hon behövde en paus. Det var där Brio, eller Bröderna Ivarsson i Osby som förkortningen egentligen står för, kom in i bilden.

– Det har varit en så spännande resa, säger Solveig och tar en sipp från den vita kaffekoppen.

Det första uppehållet på den mångåriga resan i Brios värld tog sin början på företagets reklamavdelning. Där arbetade Solveig med skapandet av affischer, kataloger, skyltar och utställningar.

Inför Brios 100-årsjubileum gjordes lagret intill järnvägen om till ett museum. Då lånades Solveig ut från Brio reklam, för att tillsammans med bland andra den dåvarande designchefen Ingvar Pettersson skapa utställningslokaler i de nya utrymmena.

– Vi importerade och skickade varor via järnvägen här i många år. Men på 80-talet hade den spelat ut sin roll, säger Solveig.

I det gamla lagrets bottenvåning byggde de en tomteverkstad med maskiner från flera av företagets underleverantörer från bygden. Resultatet blev Lekoseum, som 1984 slog upp dörrarna för besökare. Det var under perioden som Solveig kallar för ”Brios gyllene år”.

Några år senare, vid sekelskiftet gick den dåvarande museichefen Gert Andersson i pension.

– Då fick jag ärva detta, säger Solveig och låter blicken vandra över området ännu en gång.

En besökare på museet kommer förbi och vill ställa en fråga till museiintendenten.

– Du kan ju allt om alla leksaker här, säger hon och ler stort mot Solveig.

Och visst ligger det mycket i det hon säger.

Solveig kallar nämligen sig själv för något av en ”historienörd”, som inte bara grottar ner sig i spännande fakta om de leksaker som tillverkats genom åren, utan som också har en genuin vilja att lära känna människorna bakom dem.

– När jag tog över här var jag förundrad över att det inte fanns någonting om historien bakom Brio på Lekoseum.

Solveig började läsa på. Hon slogs av att mannen bakom företaget – Ivar Bengtsson – inte hade fått en egen gata i byn.

– Jag sa till min son att ”visst är det märkligt att han inte har en egen väg uppkallad efter sig?”. Då tyckte han att jag kunde göra en själv, så då gjorde jag en på Lekoseum, berättar hon.

En del av museilokalen reserverades för historiska berättelser om bland andra Ivar Bengtsson, hans tre söner – bröderna Ivarsson och de många underleverantörer som funnits med genom åren.

Avdelningen döptes till ”Ivar Säls gränd”, och Ivar Bengtsson hade fått sin egen gata.

Efter nästan 20 år som intendent på Lekoseum, är det dags för Solveig Nordh att gå i pension. Engagemanget för Brio och dess historia finns dock kvar.

– Det är viktigt att bevara historierna så att vi kan skapa ett arkiv för framtiden. Vi har en veteranförening för dem som jobbat här i 25 år och regelbundna träffar för dem som någon gång arbetat här. Där får jag höra många berättelser och spännande upplevelser från förr.

Berättelserna samlar Solveig sedan i sin egen hårddisk. Vad som sker med materialet vet hon emellertid inte än.

– Vi får se. En del tycker jag ska ge ut en bok.

Hon vill också stötta sin efterträdare i utvecklingen av Lekoseum.

– Ska Lekoseum hålla måste det förnyas. Får vi en god kraft som tar över kommer jag att stötta, men aldrig vara i vägen, berättar hon insiktsfullt.

På frågan om hur det känns att gå i pension spricker hon återigen upp i ett stort leende.

– Det känns faktiskt riktigt bra! Vi lever inte i all evighet och det är bra om någon annan som älskar att vara här faktiskt får chans att vara det.