Ojämn film med bra Diane Keaton

Det brukar sägas att vissa skådespelare är ett med sina roller på gott och ont. Det spelade ingen roll om John Wayne hette Bill, Tom eller Sam på filmen, han var ändå John Wayne. Jag upplever Diane Keaton på samma sätt. Hon vandrar genom filmerna som Annie Hall (1977) i yngre, medelålders eller äldre upplagor och detta faktum är naturligtvis både en styrka och ett tillkortakommande beroende på publikens tycke och smak.

Man kan nalkas åldrandet vedermödor och tillkortakommanden på många sätt. Gravallvarligt tacklat så kommer ingen publik men om man sätter feelgood stämpel på menyn blir det betydligt mer aptitligt.

Historien i Poms – dansa för livet gör avspark med att Martha (Diane Keaton) med en gårdsloppis inte bara sätter punkt för 40 års minnen i sin lägenhet utan i princip också för jordevandringen. Hon har cancer och tänker avsluta sitt liv i pensionärsidyllen Sun Springs och med aktiviteter som anstår en kvinna i hennes ålder.

Dit hör inte att spela poker eller jaga män till exempel. Att få bli cheerleader är däremot en önskedröm som hon lyckas sälja till sina åldrande medsystrar och om och kring denna ystra dans hänger man upp den enligt sägen verklighetsförankrade storyn.

Ibland är det mysigt och småcharmigt men icke sällan också ansträngt och påklistrat hurtigt. Keaton är sig som sagt lik och jag önskade att underbart roliga och charmiga Rhea Perlman (som i hög grad bidrog till tv serien Cheers popularitet) skulle fått mer svängrum som hunsad hemmafru som gav järnet när maken hastigt gick bort. Kan också vara roligt för någon att återse Pam Grier (ja, samma Pam som slog igenom i Coffy och Foxy på 70-talet) igen även om hon mest markerar sin närvaro.

Poms är en högst ojämn film därför att de tvära kasten mellan skämt och allvar ofta går vilse i ingenmansland och de tragikomiska svängarna kör i diket. Nåväl Poms har också sina förtjänster och som sagt gillar ni Keaton får ni 100-procentig valuta för pengarna.