Hon ger röst åt kvinnor

För fyra år sedan vändes jazzsångerskan Vivian Buczeks liv upp och ned. Hennes älskade pappa, personen som inte bara hade varit en vägvisare genom livet för henne utan också en kär vän, mentor och förebild, gick bort bara några månader efter att hon fått sonen Benjamin.

– Jag blev gravid samtidigt som pappa blev sjuk. Så det var både glädje och sorg på en och samma gång. När han sedan gick bort hände det något hos mig. Som ensambarn har jag varit van vid att alltid ha någon att hålla i handen, och jag stod ständigt i centrum samtidigt som jag var rebellisk. Med både pappas bortgång och att jag själv blev förälder blev jag vuxen på ett annat sätt. Det var väldigt omvälvande. Och det var mitt i allt detta skivan föddes. Jag funderade mycket på vem jag var och vad som hade format mig under alla år, berättar Vivian Buczek.

Buczek syftar på det pinfärska albumet A woman’s voice där hon har valt ut både låtar som betytt mycket för henne genom åren och låtar som skrivits just åt henne. Allt inramat och arrangerat av hennes vapendragare sedan flera år tillbaka, pianisten, kontrabasisten och kompositören Martin Sjöstedt.

– Albumet handlar om livet ur en kvinnas perspektiv, om att ge en röst till en kvinnas erfarenheter och om att se sin plats i världen och våga gå sin egen väg. Att få jobba med Martin igen känns också väldigt skönt och tryggt, han vet precis hur jag vill ha det och förstår både mig och mina visioner. Samtidigt som han utmanar mig. Han kan ju skriva en låt och fråga ”Vivi, det här kan du väl sjunga?” och så är det något väldigt svårt. Men jag växer som musiker just när han gör så här. Det är mycket det som gör att jag gillar att jobba med honom, säger Vivian.

På A woman’s voice finns Vivian Buczeks tolkningar av låtar som exempelvis Monica Zetterlund, Abbey Lincoln och Nina Simone tidigare har gjort. Dessutom har Buczeks sambo Johan Björk skrivit låten ”Lighthouse”.

– Den röda tråden genom hela albumet är att det är olika delar av mig själv som finns representerade och berättas, och jag tror att många som befinner sig runt 40-årsåldern kan känna igen sig. Som hur det är att få tiden att räcka till, att vara småbarnsförälder och att ha det där trycket över bröstet ibland, när allt blir för mycket.

Vivian Buczek kommer in på en av de specialskrivna låtarna på albumet, ”Tales”.

– Jazzsångerskan Isabella Lundgren har skrivit en sådan fin text och Martin Sjöstedt har komponerat musiken. Den handlar om en liten flicka som är ganska bortkommen i den stora världen. Hon tittar väldigt mycket på ytan när det gäller saker men lär sig sedan att blicka inåt lite mer. Den är väldigt fin.

Albumet har hon spelat in med Norbotten Big Band men när hon ger sig ut på turné i höst är det Bohuslän Big Band hon spelar med.

– Ja, det låter väl kanske lite knasigt att jag använder mig av olika ensembler. Det var en fröjd att spela in albumet med Norrbotten Big Band, men vi kunde inte få till det rent tids- och datummässigt med en turné. Det är inte så lätt att ta ner musiker från Norrbotten till Skåne, så då frågade jag Bohuslän Big Band. Många undrar om det inte blir konkurrens mellan banden, men det tycker jag inte. Lisa Nilsson sjunger faktiskt också med båda!

Båda dina föräldrar var också jazzmusiker, var det alltid självklart för dig att följa i deras fotspår?

– Nej absolut inte! Jag var verkligen en rebell när jag var yngre. Men jag gillade att spela piano och trodde att alla kunde sjunga för att det var något som låg så naturligt för mig. Det var faktiskt först i slutet av gymnasiet som jag bestämde mig för att syssla med musik och insåg att jag kunde sjunga och hade något speciellt. Sedan gick det väldigt fort med Musikhögskolan direkt efteråt. Det blev inte några år av flummande som många musiker kan ha eller tvingas till, utan pang på. Tjoff tjoff.

Det låter målmedvetet?

– Ja. Men för att jag ska göra något så måste det vara lite stress inblandat, det är så jag fungerar bara. Jag hittade min plats och då visste jag vad som behövdes göras. Men det är tufft ibland, det ska jag vara ärlig med. Som musiker måste du ju ständigt även jaga spelningar och allt det där, det kan jag känna är lite dränerande.

Vad får dig att fortsätta när det är som jobbigast?

– Moroten och den stora belöningen är när jag får ställa mig på en scen. Det är den känslan som alltid får mig att fortsätta och nog alltid kommer att göra det. Så det ska bli väldigt kul att få turnera och sjunga låtarna från nya albumet nu.