Scenen på Hipp glänser av guld. Foto: Emmalisa pauly
Cecilia Lindqvist spelar Orlando på Hipp. Foto: Emmalisa Pauly
Göran Dyrssen som Drottning Elizabeth och Ceclia Lindqvist som Orlando. Foto: Emmalisa pauly

Orlando fångar människan innerst inne

Scen/recension

SCEN
Orlando
Av Virginia Woolf
Bearbetning: Sarah Ruhl
Översättning: Sara Stridsberg
Regi: Sara Cronberg
Scenografi: Franciska Zahle
Kostym: Helle Damgård
Musik: Jenny Wilson
Ljusdesign: Jonas Bögh
Ljud: Silas Bieri
Koreografi: Melker Sörensen
Mask: Siv Nyholm
Dramaturg: Felicia Ohly
Skådespelare: Cecilia Lindqvist, Göran Dyrssen, Linn Mildehav, Kerstin Andersson, Anders Blentare, Malin Karlsson, Erik Svedberg-Zelman
Musiker: Jenny Wilson, Mikael Häggström, Klas-Erik Hörngren
Scen: Premiär på Hipp 14/9 2019

De långa, varma applåderna har tystnat, skådespelarna har lämnat scenen men den guldglittrande, färgrika, tonstarka och inte minst roliga Orlando jag precis har upplevt kommer inte att försvinna i första taget.
Förväntningarna är höga redan från början när Virginia Woolfs köns- och tidsöverskridande klassiker Orlando tar plats på Hipps scen. För regin står nyskapande Sara Cronberg, senast regiaktuell med den experimentella skräckhistorien Oscar Liljas försvinnande och hon har bjudit in den egensinnig kompositören och sångaren Jenny Wilson att sätta tonen. Rollen som Orlando spelas av skådespelaren Cecilia Lindqvist (som de senaste åren har feministiska ikoner som Gunilla Thorvall, Elise Ottesen-Jensen och Victoria Benedictsson på rollistan) och författaren Sara Stridsberg står för den svenska språkdräkten

Som för att matcha förväntningarna glänser också scenen på Hipp av guld. Flera guldramar innanför vandrar skapar ett djup in mot tiderna vi ska tillbaka till.
Mitt i guldglansen ställs tre vanliga svarta stolar på rad in mot djupet. Längst fram tar Cecilia Lindqvist i kritvita underkläder plats och så ytterligare två skådespelare i identiska kläder bakom henne. Klockan tickar och resan kan börja.
Orlando föds som man på 1500-talet, älskar och drabbas av kärlekssorg på 1600-talet, blir kvinna på 1700-talet, tar sig igenom det trångsynta 1800-talet och landar slutligen i 1920-talet – författaren Virginia Woolfs nutid.
Tiden som går fångas perfekt i Helle Damgårds häftiga kostymer – från enorma, vita kreationer med komplicerade kragar i flera lager på 1500-talet via knallröda frisyrer och svarta detaljer på 1600-talet, ljus och färg på 1700-talet och in i 1800-talets åtsnörda svärta och så 1920-talet i vinröda Charlstoneklänningar och pärlhalsband.

Det är mycket som ska få plats på Sara Cronbergs guldglänsande scen, förutom själva berättelsen. Inte minst då Jenny Wilson och hennes musik som är värd sin egen scen och de där kostymerna som är värda en egen catwalk.
Men, mångfalden gifter sig på ett perfekt sätt och från första stund slås en lättsamt humoristisk ton an – tillsammans med musikerna, skådespelarna och den lekfulla gestaltningen får vi skratta och fnissa åt tidsåldrarnas absurditeter och åt och med Orlandos känsloskiften och poetdrömmar.
Fnisset tar samtidigt aldrig överhanden. I centrum för all prakt finns berättandet – alla på scen är berättare och för historien framåt med korta nedslag i ren gestaltning. Woolf/Stridsbergs ord får också stor plats i scenrummet, allitterationerna svävar i luften och allt fångas i toner av Jenny Wilson och bandet som står för både stämningsskapande musik och självständiga låtar i dramatiska skeenden av hjärtslitande kärlekssorg och förtärande åtrå.
Och kostymerna är inte bara prakt utan symboler och redskap. Pälsmössor och silverskimrande mantlar blir isen som lägger sig över England, en bred, blåvit 1700-talsklänning följer vågrörelserna när Orlando per båt återvänder till England och de enorma svarta krinolinerna glider fram på hjul och går att gömma sig bakom eller bara kliva ur och lämna.

Skådespelarna binder skickligt ihop allt i scenrummet. Alla kliver i och ur kostymerna, rör sig mellan tidsåldrarna, i och ur musiken. Och Cecilia Lindqvists gör en fantastisk och rolig Orlando – pricksäkert fångad i allt från lekfull pojke till obekvämt insnörd kvinna utan att för en sekund tappa att Orlando är samma nyfikna person tiderna och könen igenom.
Här finns också Göran Dyrssen som en alldeles förtjusande vidrig Drottning Elizabeth och Linn Mildehavs gäckande ryska prinsessan Sasha spelad med en härlig glimt i ögat. Alla skådespelare (utom Dyrssen) är samtidigt med andra roller också Orlando och lånar delar av hans/hennes kostymer i en självklar och helt könsöverskridande gemensam gestaltning

Charm, humor, färg, form, toner – allt sitter i det mäktiga upplevelsefyrverkeri som Orlando är.
Sammantaget blir det ett verk som genom tiderna, modet och samhällsförväntningarna ändå lyfter fram den människa som Orlando är innerst inne. Den människan som bultar och lever hos oss alla. Må hända allt för ofta undangömd, nedtryckt eller bara bortglömd.

SCEN
Orlando
Av Virginia Woolf
Bearbetning: Sarah Ruhl
Översättning: Sara Stridsberg
Regi: Sara Cronberg
Scenografi: Franciska Zahle
Kostym: Helle Damgård
Musik: Jenny Wilson
Ljusdesign: Jonas Bögh
Ljud: Silas Bieri
Koreografi: Melker Sörensen
Mask: Siv Nyholm
Dramaturg: Felicia Ohly
Skådespelare: Cecilia Lindqvist, Göran Dyrssen, Linn Mildehav, Kerstin Andersson, Anders Blentare, Malin Karlsson, Erik Svedberg-Zelman
Musiker: Jenny Wilson, Mikael Häggström, Klas-Erik Hörngren
Scen: Premiär på Hipp 14/9 2019