Lysande Banderas

Antonio Banderas är tillbaka där allt började. Igen. Det har gått åtta år sedan han spelade huvudrollen i Pedro Almodóvars lika briljanta som obehagliga skräckskildring The skin I live in, och nu gör han alltså ännu en triumfartad återkomst hos sin mentor. denna gång i rollen som en filmregissör misstänkt lik Almodóvar själv.

För denna insats har han redan fått pris för bästa manliga skådespelare på årets filmfestival i Cannes, och efter att nu själv ha skådat Smärta och ära är det bara att kapitulera. Banderas är alldeles lysande. Hans rolltolkning är så fylld av nyans, känsla och närhet att det inte går att undgå att bli berörd. Om någon rättvisa fanns här i världen borde han vara självskriven för en Oscarnominering.

Dessvärre är Alberto alltjämt missbrukare, så när han sådär lite i förbigående undrar om det inte kunde vara läge att testa lite heroin hoppar den bräcklige Salvador på (knark) tåget. Det skulle han förstås inte gjort.

Som synes håller Almodóvar många bollar i luften samtidigt, och det vore synd att hävda att handlingen följer en röd tråd. I den mån den nu följer ens sådan, bör tilläggas. För Smärta och ära är väl mest en studie i smärtans, minnenas, åldrandets och förstås kreativitetens våndor. Samt, trots allt, också dess glädjeämnen.