Minnen från en bomullkusin
Marita Bjerkborn, Malmö, har avlidit i en ålder av 69 år. Närmast anhöriga är maken Ingemar och dottern Linn med familj samt yngre systern Carina.
Marita Bjerkborn var född i Östra Tommarp, där hon också växte upp. Hon var dotter till Ethel och frisörmästaren Lennart Månsson, bördig från Eslöv.
Marita och jag kom under vår uppväxt att bli det jag brukar kalla ”bomullskusiner”. Hennes farbror - den på den tiden ganska kände bordtennisspelaren Börje ”Tu” Månsson – och min mor Lilian var vänner och våra familjer samlades ofta till festligheter och sammankomster i Lund, Eslöv och Tommarp.
Resorna till Tommarp var ju ett stort äventyr på 50-talet och jag såg alltid fram emot att komma ut till Marita och hennes familj – hennes mor och far var nog bland de mest genuint snälla människor jag någonsin träffat.
Jag minns lekar och olika upptåg och jag, som var hela fem månader äldre än Marita kände mig nästan som en storebror!
Åren gick för oss alla, vi växte upp, vi levde och utvecklade våra liv, var och en på sitt håll. Så som det ofta blir, gled vi ifrån varandra.
För ett par år sedan var min man och jag på vår stamkrog, då jag plötsligt såg ett bekant leende ansikte, med glittrande ögon. Det hade ju gått nästan 60 år, men nog var det Marita som glatt vinkade åt mig!
Marita! Ett så kärt återseende. Vi bestämde genast att ses igen och det dröjde inte länge förrän Marita och hennes make Ingemar generöst bjöd oss till krogen. Den kvällen följdes av flera och vi jämförde livsberättelser och delade minnen.
Marita var, som jag redan nämnt, en mycket generös person. Vid en av våra middagar plockar hon plötsligt fram något ur handväskan och räcker det sedan till mig i sluten hand. - Här, det här ska du ha! I handen hade hon en herrklocka i guld. ”Det var Börjes och den ska du ha”!
Jag blev stum, mållös, helt enkelt. Visste inte hur jag skulle reagera. Jag har ju aldrig i hela mitt liv ärvt något efter någon.
Börje fick den efter 25 år vid SJ. Du ska veta att du betydde mycket mer för honom än jag tror du förstod. Marita var inte bara generös. Hon var dessutom omtänksam!
Vi fortsatte att umgås under åren som kom och träffades så ofta Maritas hälsa tillät.
Lördagen den 14 september somnade Marita in, omgiven av sina närmaste.
Min man Abelardo och jag känner djup tacksamhet över den slump som förde oss samman med Marita igen. Det blev många nya ljusa minnen.
Vila i frid, kära Marita.
