En sann afrikansk visionär prisas

Abiy Ahmed är ett bra om än inte helt riskfritt val av Nobelkommittén. Afrikas horn behöver omvärldens uppmuntran i sin radikala kamp för försoning och modernisering. Det ger hopp om att bilden av Afrika som en socialt utsatt och krigsdrabbad kontinent nyanseras. Abiy Ahmed har på förvånansvärt kort tid förändrat förutsättningarna för sin nation genom att våga söka fred i den långa och infekterade konflikten mellan Etiopien och Eritrea. Därmed kommer han som pristagare också nära ursprungssyftet med priset. Han har inte varit ensam: det är bra att kommittén nämner Eritreas Isaias Afewerki som motpart i de framgångsrika fredsförhandlingarna

Abiy Ahmed har varit en visionär också på andra områden: i 2018 års regeringsombildning valde han hälften kvinnliga statsråd eftersom han ser jämställdhet som en viktig del i kampen för ett fredligt och modernt Etiopien. Han har också varit bra på att kommunicera sina visioner till omvärlden, bland annat genom före detta stabschefen Fitsum Aregas sociala medienärvaro. Arega är numera landets USA-ambassadör och har fortsatt goda möjligheter att höras.

Det finns en ”Obamaspekt” på detta: konsekvenserna är svåra att förutse. Kommer Etiopien att hålla ställningen som förebild eller kommer det en backlash mot reformarbetet? Det finns absolut en risk att man ser tillbaka på detta och suckar över att man valde fel: de radikala reformerna har skapat kraftig politisk oro i landet och allt år långt ifrån solsken.

Att inte ge priset till Greta Thunberg var rätt beslut. Nobelpriset är ett tungt ok för smala sextonåriga axlar att bära. Kanske för tungt. Malala Yousafzai hade varit en internationell fredsprofil länge innan hon höll sitt inspirerande Nobelpristal. Greta Thunberg behöver inte något fredspris: hon har skapat en global rörelse på rekordtid och det finns inga tecken på att intresset för hennes budskap mattas av. Det finns gott om tid framöver för att ge henne priser.