Missar flabbpoäng i givna straffsparkar

I grund och botten uppskattar jag Peter Magnusson. Både Sommaren med Göran och En gång i Phuket är goda lyckade svenska komedifavoriter som alltjämt håller för att flina gott åt. Men vad hände sedan? Vare sig 10.000 timmar eller fejkdokumentären Tillbaka till Bromma kan med bästa vilja betecknas som minnesvärda. Till den kategorin hör inte heller Tills Frank skiljer oss åt, ett verk nämnde Magnusson även skrivit manus till. Dessvärre, får man väl säga. Det hade behövts en svensk komedifemetta nu, som fått oss att glömma haveri som, låt säga semesterskildringen All Inclusive, som för övrigt också hade Liv Mjönäs i en av de bärande rollerna. Istället påminns man alltså om just sådana – haveri alltså – när Tills Frank skiljer oss åt rullar på bioduken.

Småskollärarinnan Vera närmar sig sin fyrtionde födelsedag, och paniken har så smått börjat komma över att hon inte har fast sällskap. Hennes terapeut antyder på ett inte särskilt finkänsligt sätt att hon kanske inte skulle ha så höga pretentioner, och borde bestämma sig för någon när tillfälle ges istället för att älta och missa tåget.

Ja, ni förstår själva. För att det ska bli snurr på den tänkta farskarusellen ljuger Vera så det ryker ur öronen. Om allt och för alla, vilket naturligtvis ska leda till roligheter av bästa sort. Men tyvärr, oftast är inte det här särskilt kul. Filmen lägger upp straffsparkar som gjorde för en flabbpoäng, men missar chansen. Kvar bli en lite småfnissig känsla här och där, men inte så mycket mer.