Existentiellt i förtätad form

Ann Jäderlund är en poet som från att ha varit omstridd, på 80-talet, gått till att numera tämligen unisont hyllas av kritikerna. Hennes genombrottsbok Som en gång varit äng, ledde till en inflammerad debatt om hur dikter bör vara beskaffade. Själv hade jag lite svårt för det påfallande introverta och samhällsfrånvända hos Jäderlund, men uppskattade hennes musikalitet.

Sedan dess har mycket hänt och i dag är det som sagt få som ifrågasätter Jäderlunds lyrik. Det innebär inte att den har blivit lättare att uttolka. Den i höst aktuella diktsamlingen Ensamtal (Bonniers) är föga överraskande jäderlundskt gåtfull. Det finns emellertid en given infallsvinkel till de mångtydiga och därtill kraftigt reducerade diktraderna eftersom Jäderlund utgått från sin läsning av brevväxlingen mellan poeten Paul Celan och författaren Ingeborg Bachmann.

De två hade en komplicerad relation och av brevväxlingen framgår att dessa ordkonstnärer hade svårt för att nå fram till varandra. Det går således att läsa Jäderlunds diktsvit som en gestaltning av viljan till, och problemen med, språklig kommunikation. Svårigheter som är allmängiltiga och inte bara gäller tyskspråkiga poeter. Ensamtal slutar med orden: ”Tala något / jag ber / dig tala / du med”. Det är både vackert och gripande i sin enkelhet.

Den finlandssvenska poeten Tua Forsström har också fått en alltmer central plats i den samtida svenskspråkiga lyriken. Förra året utkom hon med Anteckningar (Bonniers), en diktsamling som kretsar kring sorgen efter en närstående, den lilla flickan Vanessas död. Stark och självklart berörande lyrik. Nu återutger Schildts & Söderström samlingsvolymen från 2003, Jag studerade en gång vid en underbar fakultet.

Den innehåller tre diktsamlingar och en diktsvit och spänner över tidsperioden 1987-2003. I jämförelse med Jäderlund är Tua Forsströms språk betydligt lättillgängligare. Dikterna utgår från en vardaglig nivå och ett dämpat tonläge där sakliga iakttagelser blir en språngbräda för lyriska och livsfilosofiska reflektioner. Därtill finns också ett utrymme för drömscener och en öppenhet gentemot fantasins domäner. Det är nyansrikt och stilsäkert.

De första raderna i diktsviten ”Mineraler” får mig faktiskt att tänka på Jäderlunds tonfall i Som en gång varit äng: ”Det grönskar som det grönskar i maj / Det regnar som det regnar i maj när det grönskar / Den klara drömmen vet att vi drömmer / Hästarna springer, det regnar på hästarna”.

Det finns mycket som skiljer dessa poeter åt, men ändå något slags minsta gemensam nämnare i form av konsten att använda orden för att på ett förtätat vis uttrycka existentiella erfarenheter.